DEN FÖRLÄNGDA BARNDOMEN
© Lars Lorentzon
Sammanfattning
Barn är tämligen hjälplösa i den värld de kommer till. Men de växer
och utvecklas. Hur de utvecklas - och den takt i vilken de utvecklas, och
kanske inte minst till vad de utvecklas - beror på hur de bemöts. I min
egenskap av barn- och ungdomsvårdare möter jag ständigt ett slags klagomål
att ungdomar "nuförtiden" inte tar det ansvar som de borde, och som deras
förgångare gjorde. Jag delar delvis denna uppfattning; jag tror att
ungdomarna i vårt nuvarande samhälle snarare intar rollen som stora barn, än
som unga vuxna. Men jag tror knappast att detta val beror på ungdomarna
själva. Min tro är att barn faktiskt vill bli stora, starka och oberoende så
fort som möjligt! Att många undomar inte lyckas med detta handlar knappast
om deras lust att förbli barn, utan vuxenvärldens, möjligen välmenande
önskan och motstånd mot att till fullo ta upp dem i de vuxnas krets.
Sannolikt har alla generationer av vuxna uttryckt just detta klagomål på
sina efterkommande. Men detta faktum får inte hindra oss att med största
allvar funderar över hur vi, i vårt samhälle behandlar våra barn. För min
egen del tror jag att uppväxande människor knappast mår väl av att leva
avsides, och bortom det vuxensamhälle där deras föräldrar lever. Jag tror
inte heller att det är bra att biologiskt fullvuxna människor måste leva i
en socialt påtvingad och förlängd barndom. Det är om detta som denna
personligt hållna, och spekulativa uppsats handlar.
Inledning
I dagligt tal, indelar vi människor i kategorierna barn, ungdom, vuxna
och gamla. Ett av de områden som ungdomsundersökningen belyser, handlar om
integration mellan de unga och de vuxna. Att integrationsproblemet
överhuvudtaget uppkommit beror bl a på det faktum att barn och ungdom i hög
grad lever i en egen värd, i en omsorgs- och utbildningskultur vid sidan av
de vuxnas, deras föräldrars försörjningssamhälle. Dessa livsvärldar tenderar
att bli så åtskilda att många unga ställs inför stora svårigheter när de
försöker etablera sig som vuxna. Den tes jag vill driva i denna uppsats är
att det knappast räcker att marginellt förändra de sociala villkoren för de
unga vuxna. Den bristande integrationen handlar enligt min mening om vår
grundläggande syn på barn och unga och hur denna syn kommit att forma de
livsvärldar där deras uppväxttid utspelar sig.
Min uppsats baserar sig inte på de nu aktuella resultaten i
ungdomsundersökningen, utan är en sammanfattning av tidigare publicerade
uppsatser. Min förhoppning är att de allmänna, och personligt hållna
resonemang jag redovisar kan vara till viss hjälp för att utveckla den
alltid lika angelägna diskussionen om barns uppväxtvillkor.
Den biologiska och sociala gränsen mellan barndom och vuxenhet
Thorsten Sjövall, svensk psykoanalytiker, skriver i sin bok "Från
sexualism till humanism" om människans fyra bryggor, de mest fundamentala
förbindelserna mellan människa till människa och människan till samhället i
stort. Det är navelsträngen, bröstet, penis och barnet ( i betydelsen
födandet av barnet, det fortgående, reproducerade livet). Dessa rent
kroppsligt biologiska samband mellan människor utgör en grund för
utvecklingen av, och mönstren i, våra sociala relationer.
De två första av dessa bryggor, navelsträngen och bröstet, utgör
barndomens början, dess mellanmänskliga begynnelse, medan de två andra
bryggorna betecknar dess slut och dess övergång i vuxenlivets
relationsmatris. Människans barndom är, eller borde åtminstone vara till
ända då de två senare bryggorna blir biologiskt tillgängliga i sin fulla
funktion. Det verkliga och naturgivna uppbrottet från barndomen är den
realitet att barnet blivit en fullvuxen, reproduktiv samhällsvarelse.
Puberteten och könsmognaden borde, om man nu vill anlägga ett biologiskt
grundperspektiv, vara den tidpunkt då etablerandet som vuxen, också i social
bemärkelse, ägde rum.
Barndomen har alltså en biologiskt betingad början och ett biologiskt
betingat slut, vilket faktiskt utgör en förutsättning för att den kan
skiljas från vuxenlivet. I de samhällen som föregått vårt nuvarande har man
med ritualers hjälp kraftigt understrukit denna övergång, av den anledningen
att det varit viktigt att markera boskillnaden mellan barn och vuxna.
Suddas den gränsen ut, vilket jag menar har skett i vårt samhälle,
upphäves faktiskt såväl barndomen som vuxenheten, som psykologiska och
sociala kategorier. Det betyder att barnets sociala ställning blir osäker
både under de verkliga barnaåren och i de följande tidiga vuxenåren. Utan
slutpunkt och gräns riskerar barnet att exploateras som vore det vuxet, och
i sitt begynnande vuxenliv att fortsättningsvis betraktas och bemötas som
ett barn. Det är närmast en truism att påstå att den ännu inte färdigvuxna
människan behöver, och har rätt att kräva sin omgivnings beskydd, att få
vara beroende, medan den fullvuxna människan måste betraktas som en autonom
individ, en likvärdig vuxen medborgare i sitt samhälle.
I min kliniska praktik har jag iakttagit som ett närmast generellt
familjeproblem att barnen å ena sidan mycket tidigt bemöts som om de vore
vuxna samtidigt som de faktiskt vuxna barnen betraktas och bemöts som om de
fortfarande vore barn. Jag har kallat detta för "den förlängda barndomen".
I biologiskt mening tar barndomen slut i och med könsmognaden, som
inträder i 15-16 årsåldern. Ofta tidigare! Då är de gamla "bryggorna"
förbrukade eller borde i alla fall vara det. Den psykologiska navelsträngen
till föräldrarna borde vara avklippt och den unge vuxne borde inte längre
leva, närd av familjens symboliska bröst. Det fortsatta livet borde ske på
basis av de nya bryggorna. På sexualitetens, och reproduktionens bryggor och
på den fullvuxnas sociala villkor. Men förutsättningen för att det fullvuxna
barnet kan lämna sin familj, som primär livsmiljö, är att det kan vinna
inträde och tillträde till - bemyndigas - i de vuxnas samhälle .
I konsekvens med detta har jag framfört åsikten att människan borde bli
myndig, dvs få ett fullvärdigt samhällsmandat i 15-16 årsåldern. Enligt mitt
sätt att tänka är detta inte bara logiskt utifrån ett biologiskt
utvecklingsperspektiv, det är också den helt avgörande och grundläggande
förutsättningen för att unga vuxna människor skall kunna integreras i den så
kallade vuxenvärlden. Eller om man vill se det från ett annat håll; att
förändra villkoren i vuxenvärlden så att den kan inrymma alla vuxna, också
de yngsta. Alla de stödåtgärder som politiskt syftar till att underlätta
integrationen riskerar att missa sitt mål av den anledningen att de bestäms
över de unga vuxnas huvud. Det borde vara de unga vuxna som driver fram
"ungdomspolitiken" tillsammans med de äldre. Nu blir ungdomspolitiken
snarast ett välmenande förmynderi. Dagens lagstiftning, som också avspeglar
vår syn på de unga, försätter de unga vuxna i en minst sagt komplicerad
situation; de är fullvuxna, men betraktas som barn. Deras straffmyndighet
"ökar" men deras medborgarrätt är i allt väsentligt oförändrad. På grund av
sin ålder förväntas de uppträda som vuxna, men utan att i social mening
erkännas som vuxna. De lever i en utdragen parentestillvaro där de i grunden
varken räknas som barn eller vuxna. Visserligen når den unge vuxne myndighet
vid arton år ålder, men denna myndighet är i psykologiskt väsentliga
aspekter avsevärt beskuren.
Det vanligaste sättet att försvara denna tvetydiga inställning är att
låta begreppen tonåringar och ungdomar bilda en slags egen mänsklig och
psykologisk kategori, som legitimerar dessa motsägelsefulla anspråk på den
unga vuxna. Det positiva med detta - dvs att införa ett mellanområde mellan
barn och vuxen - är det faktum att barnet i biologiskt hänseende blir vuxen
"över en natt". Menstruationen eller sädesuttömningen inträffar plötsligt
som en ofrånkomlig påminnelse och insikt att nu är "man stor" - inte längre
ett barn. Men inför detta överväldigande besked av naturen följer vare sig
psyket eller den sociala relationen med. I psykologisk och social mening har
ofta transformationen till vuxenhet redan långt tidigare påbörjats, liksom
barndomen med dess relationsmönster sitter i också en tid efter det
biologiska genombrottet.
Det finns alltså ett visst fog för inställningen att den just könsmogna
människan är både barn och vuxen, eller varken eller. Ungdom är kanske ett
bra begrepp för detta, en tid där samhället tillhandahåller en parentes, ett
utrymme där den just fullvuxna människan kan fritt röra sig i ett
ingenmansland mellan barndomsliv och vuxenliv. Ett övergångsområde där både
barndomsrester kan bearbetas och där misslyckade vuxenförsök kan förlåtas.
Min hypotes är dock den att denna parentstillvaro, i vårt nutida
samhälle, av olika skäl blivit så utdragen att den suddat ut, eller
eliminerat den omständighet som jag tror ursprungligen skapade den - d v s
den biologiskt ofrånkomliga och plötsliga - barndomens slutpunkt.
Ungdomsåren har inte blivit ett kortfristigt övergångsområde där barndomen
kan avslutas och vuxenlivet påbörjas i litet trygga former, utan ett
utdraget ingenmansland som faktiskt pågår, rätt så ostört av könsmognadens
faktum, under nästan tio år. Den har blivit ett liv i sig. År efter år lever
man som "ett både och" och ett "varken eller" med ytterst oklara direktiv om
varför man lever och vilket socialt uppdrag man har. Rättigheter och
skyldigheter är synnerligen - inte minst juridiskt diffusa. Är man ett stort
barn som ens föräldrar och vuxensamhället skall ta hand om, eller är man en
vuxen med ansvar, rättigheter och skyldigheter? Tillhör man nu dom som skall
sörja för samhället eller skall man fortfarande försörjas och leva kvar i
beroende av det "familjära bröstet"? Är man ett familjeberoende barn, eller
en självständig, ung samhällsmedborgare?
I denna parentestillvaro finner de socialt identitetshindrade unga vuxna,
och deras ännu inte vuxna kamrater en lösning i de många ungdomskulturer som
skapas, kulturer som jag har svårt att förstå som något annat än ett sorts
förlängningsstadium av barndomen. Dessa kulturer präglas ofta av
tidskonsumtion. Man lever i väntan på att få bli, eller behöva vara en
riktig vuxen. Man konsumerar prylar, vård, utbildning och omsorg, som de
verkligt vuxna tillhandahåller. Man är fortfarande förankrad, ofta helt
beroende av sin ursprungsfamilj, fast man där nu blivit en tredje vuxen. De
nya bryggorna, sexualiteten kan inte, eller bör i alla fall inte användas
som annat än tidsfördriv, likt öl, musik och andra prylar som skänker
njutbara upplevelseavbrott på perrongen i väntan på att det verkliga
vuxenlivet skall börja .
Denna ungdomskultur, eller ungdomstillvaro är kraftfull i sina yttringar.
Och förvisso skapar denna kultur också mycket vitalt som nyttiggör samhället
i sin helhet. Kraften kommer från den driftsomvandling som sker i och med
det biologiska vuxeninträdet. Den unge vuxne är en stark människa i alla
avseenden, kanske den starkaste på samhällsstegen. Den just vuxna kvar
aptit, kraft, lust.
I gångna tiders samhällen var de unga vuxna de verkliga oxarna som ofta
drog de tunga lassen. Deras samhällskraft var betydande både när det gällde
att dra samhället vidare och göra uppror, skapa nya vägar. Deras sexuella
och aggressiva kraft innoverade samhället. I de samhällsstrukturer som
föregått vår egen, hälsades de unga vuxna med både en bävan och ett
välkomnande. Det gällde att ta vara och forma deras kraft till allas bästa.
Inträdet i vuxenlivet, barndomens slut bemöttes och erkändes med allehanda
riter, som bekräftade barndomens slut och det nya livets början. Driften
till att skapa nytt eget liv riktades genom dessa ritualer in på det
gemensamma samhället.
Detta händer enligt min mening knappast alls idag. Driftens kraft kommer
varken den unga vuxna eller samhället tillgodo. Den finner bara sina objekt
inom ungdomskulturen. Denna kultur blir en slags karantän, inom vilken den
ungdomliga kraften fritt kan florera. En stor del av ungdomspolitiken går i
praktiken ut på att sysselsätta ungdomarna så att de inte i onödan stör den
vuxna ordningen. Vi fruktar, snarare än välkomnar deras kraft och styrka.
Vuxenvärldens inställning präglas av en slags förhoppning att de med hjälp
av lämpliga sysselsättningsåtgärder skall fortsätta att uppföra sig som
lydiga stora barn som uppför sig vuxet. Vi föräldrar, lärare, eller vad vi
är, sträcker inte fram handen till våra könsmognade barn och säger:
"Välkomna i vår vuxna krets! Vi säger inte "Hur tänker du nu försörja dig
och bidra till samhället försörjning?" och vi frågar inte om hur de tänker
sig en kommande egen familjebildning. Vi säger ofta ingenting alls. Vi
uppträder och handlar som om vi i grunden hoppades att denna, möjligen
livets mest omstörtande upplevelse omärkligt skall passera. Att vår telning
skall fortsätta att trampa vatten på "ungdomsgården" som om ingenting hade
hänt.
Och i det stora flertalet fall så händer just ingenting - trots detta
biologiska genombrott. Man fortsätter som det barn man förväntas vara, går
kvar i en skola, där den grundläggande relationen är den mellan vuxna
(lärarna) och barn (eleverna). Om skolan erkände det faktum att eleverna var
unga vuxna skulle formerna för pedagogiken radikalt förändras. Man bildar
inget eget hushåll, man blir kvar år efter år i föräldrarnas hushåll, där
man brer ut sig så gott det går om föräldrarna har lust att krympa sig eller
råd att expandera hemmet. Man lever vidare i sitt familjära beroende,
sannolikt inte för att man inte skulle vilja separera utan för att denna
separation i grunden förutsätter att man har ett tryggt och tydligt eget
samhällsmandat, ett medborgarskap i samhället.
I stället för oxar som drar samhällskärran, blir de alltmer krävande
objekt för sina föräldrars ambitioner att hjälpa dem, och inte minst för
alla de samhällsvårdare och lärare som försöker sysselsätta dem så att de
kan känna en mening med livet. För inte så länge sedan var kanske problemet
att såväl barn som unga exploaterades av samhället. Man använde deras
krafter och förmögenheter till att åstadkomma social nytta hänsynslöst. Idag
kan deras situation närmast beskrivas som det motsatta. De har som Niels
Christie uttryckt det blivit "obrukbara". De har i sin krafts dagar blivit
stående på tillväxt. Frågan är emellertid om inte denna sociala position
också kan beskrivas som exploatering. Hur många av oss lever inte på
ungdomarna, som producenter av prylar och vård som skall tillfredsställa
deras (våra?) behov. Samhället har bestämt att de skall stå på tillväxt,
förbli beroende och inte räknas som fullvärdiga vuxna medborgare. Jag har
svårt att tro att detta avspeglar en genuin respekt för den unga vuxnas
ofrånkomliga svårigheter att stå på egna ben. Jag tror snarare att det
bottnar i en orealistisk, idealiserad syn på barndomen, som innebär att vi
överbetonar barnets behov av att få vara barn och beroende och underskattar
barnets behov att växa och bli självständigt.
Men visst finns det väl fog för denna sociala konstruktion, dvs den att
låta den unge biologiskt vuxne få förbli i sin barndom. Är det inte snarare
så att just barnen intvingades i ett alldeles för tidigt vuxenliv i tidigare
historiska epoker? Visar inte tonårs- och ungdomspsykologin att de unga
adolecenterna under lång tid behöver få vara ett slags mellanting mellan
barn och vuxna? Är det inte uppenbart att de allra flesta tonåringar behöver
sina vuxnas närståendes beskydd och omvårdnad på samma sätt som de mindre
barnen behöver det. Är det inte till och med så att de just i denna tid
kanske behöver mer vuxenomsorg än någonsin? Jag har lätt att förstå dessa
kommentarer utifrån de iakttagelser de grundar sig på. Tonåringen i dagens
samhälle uppträder på ett i jämförelse med tidigare generationer på ett
infantiliserat sätt. Men denna infatilisering beror vare sig på något slags
naturgivet psykobiologiskt stadium, som vårt samhälle lämnat utrymme för,
eller på någon slags moralisk slapphet från ungdomarnas sida. Deras
livsmönster, socialt och psykologiskt är en artefakt av de sociala
villkoren, dvs kraven att uppträda som vuxenliknande barn. De etablerar sig
inte som vuxna helt enkelt för att de inte får det!
Dagis och skola som livsvärldar
Jag har hittills diskuterat glappet mellan det biologiska och det sociala
vuxenetablerandet och de svårigheter som detta skapar för unga människor,
även om det stora flertalet givetvis anpassar sig också efter denna ordning.
Jag vill fortsättningsvis diskutera de svårigheter har att göra med det
faktum att barn och vuxna i vårt nuvarande samhälle kommit att leva i så
åtskilda livsvärldar. Barnen genomlever största delen av sin barndom i
offentliga institutioner, medan de vuxna lever i ett barnfritt
produktionssamhälle. Mötesplatsen är familjen, som snarast reducerats till
en slags fritidskultur; en stödkultur för dess medlemmars mera centrala
livsarenor.
Det är knappast okomplicerat för föräldrar att lämna ifrån sig sina barn
till dagis och skola. Det är svårt att överlämna sitt barn i andras vård,
även om det blivit är en social nödvändighet i vår tid. Den förhoppning som
byggs upp för att kompensera och legitimera separationen är att barnet skall
få det bra i sin livsvärld och helst bättre än det annars skulle haft det.
Institutionen skall ge barnet en bra barndom, medan föräldrarna, de vuxna
kan ägna sig åt sitt arbetsliv för att försörja familjen.
Den grundläggande filosofin i barnstugepedagogiken är att barnet främst
behöver omsorg, trygghet, stimulans, lek och sysselsättning. De behöver en
kärleksfull omvårdnad av de vuxna som trätt i föräldrarnas ställe. Det är
framförallt beroendeaspekterna i barnets situation som betonas, inte de
strävanden och behov av självständighet, oberoende och vuxenlikhet som barn
också mycket tidigt präglas av. Barnstugan framstår som ett slutet, för och
mot omgivningen väl skyddat litet hem, där personalen och barnen utan
störningar kan ägna sig åt sin omsorg - att ge och ta emot vård. Det faktum
att omsorginstitutionerna praktiskt taget enbart består av kvinnlig personal
beror enligt min mening inte främst på löneläget. Jag tror det avspeglar vår
syn på de små barnens primära behov. Vi tänker oss dem främst i sådana
psykologiska kategorier gentemot vilka kvinnor (mödrar) bäst enligt vårt
traditionella könsrollstänkande är lämpade att bemöta dem. Det är, för att
återgå till Sjövalls terminologi, "bröstet" som de främst behöver. De
behöver en givande, moderlig omsorg, där de kan känna sig trygga och
tillitsfullt beroende.
Min uppfattning, utifrån mina erfarenheter är den att denna sorts
livsvärld passar de allra minsta barnen, låt mig säga upp till 3-4 års
åldern. Under de första tre levnadsåren står modern, eller den moderliga
omsorgen, i centrum för barnets behov och uppmärksamhet. Det behöver
bröstet, den tröstande famnen och allt det tålamod som kvinnor av olika
anledningar förmår att ge. Den välskyddade, moderligt dominerande barnstugan
är en god och psykologiskt rationell livsvärld för de mindre barnen, som
säkert väl står sig i en jämförelse med äldre tiders barnomsorg i familjen
eller hushållet. Ja, jag gissar att den överträffar alla sina föregångare.
Enligt Erik H Eriksons välkända epigenetiska utvecklingsmodell handlar
denna tid om att barnet, med hjälp av sin omgivnings bemötande förmår
utveckla en grundläggande känsla av självtillit (basic trust och autonomi).
Närvaron av en sådan inre upplevelse gör beroendets position uthärdlig och
angenäm. Ett barn som upplever sin värld som trygg, givande och tillåtande
blir en värld man vill ha mer av. Barnstugans moderliga kultur har stora
möjligheter att stödja barnens utveckling i denna riktning.
Men i 4-5 årsåldern inträffar något nytt och dramatiskt i barnets
tillvaro. Barnet inträder i den oidipala fasen, dvs upptäcker att det inte
blott är ett barn, utan en flicka eller pojke. Det upptäcker att modern inte
är dess egendom, utan att livet är en triangularitet, dvs en komplicerad väv
av relationer, där man själv måste skapa sig en plats. Från och med nu
handlar det om att för flickan påbörja sin vandring mot målet att bli en
kvinna och för pojken att bli en man. Från denna stund blir barndomen och
barnasituationen tudelad. Man är liten, men vill bli stor. Just så stor som
mamma och pappa. Man vill räknas, kunna och duga någonting till. Man vill
lära sig - och det fort! - att bli en riktig man och en riktig kvinna. Men
för att detta skall gå behöver man kontakt och samvaro med både män och
kvinnor - och dessutom genom deltagande lära känna dessa, de vuxnas värld.
Skall identifikationen ske måste barnen få tillträde till - och i största
möjlig utsträckning kunna göra sig gällande i de vuxnas livsvärld. Det är
faktiskt i denna ålder som "etableringsfasen" borde ta sin början!
I såväl äldre tiders hushållssamhälle, liksom i vanlig familjeomsorg,
togs detta utvecklingssteg hos barnet tillvara. Det äldre - oidipala -
barnet fick en förändrad roll och började leva ett annat liv. Det fanns
sysslor som det nu kunde utföra och som gav barnet en förändrad social
betydelse. Även om de äldre dagisbarnen i viss mån också tillvaratas som
arbetskraft så sker detta inom själva barnomsorgskulturen. Den ökade
vuxenheten spränger inte gränsen för inträde i vuxenvärlden. Man är
fortfarande ett barn, bland de andra barnen, omhändertaget av sina vuxna
vårdare. Man lever vidare i sin vårdande kvinnovärld, där faktiskt både män
och kvinnor saknas, ty vårdens kvinnor är ur identifikatorisk synpunkt
snarare mödrar än kvinnor. Den fråga jag ställer mig är om denna
institutionella barnomsorg för all framtid måste behålla denna form. Skulle
det inte vara möjligt att skapa en barnomsorgskultur som tog tillvara
barnens tidiga förmåga och lust att arbeta som mindre kvinnor och män ( i
det som de uppfattar som de vuxnas värld ) med deras rättmätiga behov att
också skyddas mot faror som de inte ännu på egen hand kan bemästra? Min tro
är att dagens dagiskultur skulle kunna utvecklas i denna riktning. Dagis
skulle kunna bli inte bara renodlade kulturer för vård, utan produktiva
enheter. De skulle kunna bli nyttiga små hushåll i sitt närområde. Det finns
mycket arbete som de något större barnen, tillsammans med vuxna, skulle
kunna utföra. Det är min bestämda uppfattning att barn inte alltid vill leka
eller sysselsättas. De vill vara med och göra en insats i det verkliga
samhället och belönas efter sina prestationer.
Om män och kvinnor, i arbetande enheter, fick uppdraget att skapa
produktivt arbete som var förenligt med mindre barns förmågor och behov, så
skulle detta vara möjligt. Därmed skulle barnen i rätt ålder få en plats i
det gemensamma samhälle där de såsmåningom skall bli vuxna medborgare.
Skolan som livsform
Från sju års ålder, fram till femton - och i allmänhet ännu längre - är
barnens huvudsakliga livsplats skolan. Hela den senare barndomstiden
tillbringar det växande barnet i denna mycket speciella institution. Det är
inom ramen för denna institution, denna livsplats, som vuxenheten skall
erövras. Man kommer in i skolan som ett barn, men skall helst lämna den som
en kapabel ung vuxen människa. Det är skolan som är den kultur i vilken vi
söker bistå våra barn att utvecklas till vuxna samhällsmedborgare. Det är
här - i detta livsrum - som den kanske mest genomgripande förvandlingen i en
människas liv skall äga rum.
Det finns knappast någon seriös allmän diskussion i vårt land eller andra
länder om skolinstitutionens betydelse för samhällsutvecklingen, och
knappast heller någon diskussion om denna institutions förmåga att bemöta
och tillgodose alla, de växande barnens psykologiska och sociala behov.
Skolan har blivit något av en slags självklarhet; barn skall gå i skolan,
mår bra av att gå i skolan och blir genom allt de där lär sig redo för det
kommande vuxenlivet ( vilket för "normalbarnet" brukar innebära ännu mera
"skola"!). Visst diskuterar vi ivrigt problemen med "problembarnen" - de som
ingenting lär, eller som helst håller sig undan! Men analyserna stannar
alltid vid att hitta på sådant som kan "förbättra skolan", eller försvara
skolan genom att förklara dess misslyckanden med att vissa elever inte är
dugliga på grund av deras psykiska eller sociala omständigheter. Skolan
förblir en slags självklarhet; i denna miljö, den bästa av alla tänkbara
skall våra barn leva sin resterande barndom - och där skall de erövra sin
vuxenhet. Det är bara så!
Men skolan, som livsplats, är en ur gruppdynamisk synpunkt mycket märklig
kultur! Sannolikt är den en av de mest svåra gruppkulturer vi kan tänka oss.
Dess rationalitet grundar sig på antagandet att ett fåtal kunniga vuxna, i
ett ekonomiskt och praktiskt arrangemang kan förmedla kunskaper till en
mångfald kunskapsbehövande barn. När denna kultur lyckas i sitt uppsåt så
betyder det att för vuxenlivet och samhällslivet viktig kunskap faktiskt
förmedlas och att en tillräckligt god social ordning, inom ramen för
kulturens värderingar, kan upprätthållas. Men frågan är i vilken
utsträckning denna kultur faktiskt lyckas i sitt "kunskapsförmedlande
uppsåt" och hur väl den lyckas att bistå sina elevers transformation från
barn till vuxna människor.
Jag vill kort diskutera några frågeställningar: balansen mellan lärare
och elever, läroprocessens grundantagande, skiktningen och relationen till
samhällslivet.
Många elever, få vuxna
Skolvärlden som livsplats innebär att leva bland ett stort antal lika
gamla barn och ledas av en ensam vuxen, en lärare. Ju äldre man blir, desto
fler lärare träffar man, men oftast en och en. Många barn, en vuxen. Så ser
barndomslivets mest centrala bild ut i barnets huvud. I bänkrad, efter
bänkrad sitter barnen vända mot den ensamme läraren. Deras uppgift är att
lyssna, lära och utföra det de blir tillsagda, inklusive att vara
initiativrika, självständiga och kamratliga. Min bild är förvisso
otidsenlig! Vår nuvarande pedagogik placerar ju barnen i grupper och skapar
frihet för annan sorts utveckling. Men dock är intrycket att skolan, oavsett
sina pedagogiska former, ändå förblivit en kultur där barnen, eleverna
förblivit i en roll som främst premierar deras förmåga att vara goda
mottagare.
Den andra delen av skolvärlden, den som ibland kallas den dolda
läroplanen är allt det liv som levs och lärs in på rasterna. Här handlar det
om kampen, den livsviktiga kampen att finna vänner som kan skiljas från
ovännerna. Allt detta under rubriken "rast".
Att leva i ett gruppsammanhang, konstruerat på detta sätt sätter givetvis
sina speciella spår. Hur känns det, hur är det att leva som en av så många
och så lika, tillsammans med de fåtaliga vuxna. Vad är det för känslor som
skapas hos en människa som dag ut och dag in lever och söker sin livsmening
i ett sådant sammanhang? Tanken, rationaliteten, bakom detta gruppsliga
arrangemang är att vart och ett av barnen skall identifiera sig med den ende
vuxne och införliva dennes goda kunskaper och levnadssätt. Att bli som den
vuxne och kunna allt som den vuxne kan är det som förväntas, och som
antagligen i gynnsamma fall också sker - fast bland allting annat. Ty
läraren och kunskapsförmedlandet är blott en liten del av "livet" i skolan
för eleven. Varje barn måste lära sig att hitta en egen, meningsfull plats i
en hotande och överväldigande anonymitet. Försöka bli någon speciell bland
kanske 30 som ser likadana ut. Det handlar om att bli någon bland likarna,
och bli någon i förhållande till "fröken". Vilken häpnadsväckande social
utmaning är inte detta!
I "småklasserna", då barnen befinner sig i den sk latensåldern är kanske
skolvärlden någorlunda uthärdlig. Dessa barn kan ofta i sin oskuldfullhet
tänka sig att "fröken" ser just dem, tycker om dem och vill dem väl. Men när
denna tid passeras blir latensbarnens "oskuldsfulla" identifikationer
omöjliga. De börjar förstå att fröken måste skilja på barn och barn. De vet
att de tillhör barnen och måste skaffa sig platser bland barnen. Hur blir
man någon och hur blir man vuxen i ett sånt här system? Genom att bli duktig
eller duktigast? Starkast, farligast eller lydigast? Det är knappast lätt
att finna sin verkliga roll, sin genuina personlighet inom ramen för ett
system av detta slag.
Läroprocessens grundantagande
I sin generella utformning förefaller vårt skolsystem utgå från
antaganden om att alla barn vill lära sig, att de känner sig trygga i en
lärosituation, att de uppfattar det som naturligt och okomplicerat att vara
beroende, att de känner sig vara i goda händer och längtar efter att
tillägna sig just de kunskaper som läraren kan förmedla - dvs att de
befinner sig i det psykiska tillstånd som EH Eriksson kallar basic trust.
Många barn känner så när de kommer till den första skoldagen, och vissa
fortsätter att känna så år efter och år. Att lära och leva inom denna miljö
blir för många barn - som tur är - ett meningsfullt liv. De känner ro i
skolan, de har tid för skolan, de känner sig nöjda med sina relationer till
lärarna och eleverna. För dessa barn är kanske skolan inte den bästa, men en
nog så bra livsmiljö. De känner att de klarar av de stigande kraven,
upplever att de växer, styrks av att de blir större och närmar sig
vuxenlivet.
Dessa, och förhoppningsvis flertalet av barn (elever) befinner sig alltså
i det tillstånd som Eriksson kallar basic trust, vilket i korthet innebär
att barnet i sin livsvärld (skolan) känner (1) en grundläggande tillit och
tilltro att tillvaron är god och pålitlig, (2) längtar efter att tillägna
sig mer av det goda som ges och är beredd att ta in, ta emot och införliva
det, (3) känner sig trygg och tillfreds i en beroenderelation, (4) känner
omsorg inför sin givande omvärld och (4) förmår att vänta och lita på sin
tur. Jag brukar ibland kalla detta förhållningssätt för "living by learning"
- och med detta menar jag att själva lärandet och inlärningssituationen blir
en acceptabel livsform.
Men många barn känner sig inte på detta sätt. Deras tankar om livet, och
uppfattning om livet är närmast de motsatta. De kan snarast beskrivas med
Erikssons alternativa begrepp "basic mistrust". Detta är barn som inte tror
och litar på livet som något gott och pålitligt, utan ofta som något ont som
man måste akta sig för, eller kämpa emot. Tillvaron är bedräglig och ser
minsann inte alltid till den som är liten. Det gäller att ta hand om sig
själv, att lära sig fly och fäkta, vara på sin vakt och slåss för sig själv.
Alltså innebär "basic mistrust" att barnet (1) misstror tillvaron (skolan),
(2) känner fruktan och vrede i relation till sin omgivning och aktar sig för
att ta emot mera ont och vill snarare förstöra och attackera det som ges
(tvingas på), (4) försöker värja sitt oberoende, hitta en strategi där man
inte behöver vara beroende och (5) måste passa på att ta för sig i den stund
som ges. Dessvärre beskrivs denna senare kategori - de misstrogna - ofta som
en form för patologi, en personlighetsstörning. Man skall vara god och glad!
Ty livet är gott! Dessa barns verklighetsuppfattning uppfattas inte som
något som sant avspeglar deras erfarenheter, utan som massiva projektioner.
Jag vill dock påstå att på detta sätt uppfattar många barn verkligheten i
allmänhet, och skolans i synnerhet. För dessa barn blir en pedagogik som i
grunden är uppbyggd på antagandet om en grundläggande tillit närmast
orimlig, ja omänsklig. Den blir vad jag kallat en form för godhetens tyranni
- i den meningen att den tar sin egen ordning för given och diskvalificerar
dem som inte delar dess illusion.
Det misstrogna barnet är kritiskt, på sin vakt, känner fruktan och vrede,
vill få utrymme att själv utforska, med sin aggressions hjälp om livet är
något att ha eller ej. Det är ständigt sysselsatt med att lära sig hur man
bäst skall skydda sig eller hitta sätt att ge igen, komma framåt. Den
pedagogik som detta barn behöver skiljer sig i de flesta avseenden från den
"traditionella". Barnet behöver en pedagogisk arena av annat format, mer lik
den där barnet enligt Erikssons utvecklingsschema för första gången brukar
överkomma sin grundläggande misstro och få den ersatt med tillit; dvs den
känsla av livets hållfasthet som den "tillräckligt goda modern" övertygar
sitt späda barn om, under förutsättning att hon förmår uthärda och
härbergera barnets attacker av vrede och frustration utan att skada eller
hämnas på barnet genom att leva ut den besvikelse och vanmakt hon själv
känner. Det misstrogna barnet, eleven behöver en pedagogisk form som tål
barnets aggression, förstå att det måste lära genom att testa sin omgivning,
som inte kan vänta och som tillåter det att utgå från sitt oberoende. Dvs
förstår att barnet inte förmår leva genom "learning" i traditionell mening
utan lär sig genom att leva (learning by living). Skolans traditionella
pedagogik är tyvärr en mycket ömtålig och opassande gruppkultur för dessa
elever. De behöver helt andra gruppbildningar - och lärosituationer - än de
som nu ställs till deras förfogande. Det finns en gedigen kunskap om hur de
mer misstrogna lär - och hur deras pedagogik bör se ut - men dessa kunskaper
inverkar på skolsystemet endast marginellt - i form av anpassad studiegång,
specialklasser och skoldaghem. Tyvärr blir dessa alternativa pedagogiska
former, på grund av "normalskolans" dominans i allmänhetens ögon definierade
som "andrahands" skolor.
Skall vi komma vidare måste vi börja ifrågasätta det rimliga i att tänka
oss att alla barn, oavsett hur deras verklighetsbilder ser ut, under hela
sin senare barndom skall vistas i ett system som nöjaktigt tillgodoser de
tryggas behov, men som i allt väsentligt negligera de otryggas och dessutom
diskvalificerar deras sätt att lära och skaffa sig trygghet.
Skiktningen
Alldeles oavsett den ständiga diskussionen om betygens vara eller inte
vara så är det obestridligt att skolan som livsmiljö är en kultur där barnen
ständig känner att de värderas i relation till sina formella prestationer.
Skolan är inte en livsvärld där barnen kan känna att var och en kan få det
stöd och den hjälp de behöver på ett kärleksfullt och villkorslöst sätt- så
som vi ofta i den mer allmänna retoriken, gärna uttrycker saken. Man vet att
vid utgången av denna tidsepok kommer vissa att tillhöra toppen, andra
bottnen. Och att denna indelning antagligen följer med under hela livet!
Visserligen kan man säga att denna skiktning är en process i alla grupper.
Kampen om herraväldet avspeglar sig överallt där människor finns. Men den
fråga jag vill ställa är hur ett system - en livsvärld som denna - påverkar
de unga för framtiden. Hur känns det att under nio långa år, ibland ännu
fler leva i en värld där man främst ständigt lär sig att man tillhör de
sämsta, dvs det synliga och uppenbara bottenskikt som måste finnas för att
de bästa skall kunna identifieras? Förr i tiden, då skolan var kort kunde de
som där lärde om sin okunnighet finna viss tröst att det fanns "nya
möjligheter". Man kunde hitta ett okvalificerat jobb och där faktiskt visa
att man dög något till. Idag är faktiskt skolan den enda tillgängliga
världen! Där skall de unga vistas, förutsatt att de inte diskvalificeras
till den grad att de via anpassade studiegångar, specialklasser o dyl
förpassas till det absoluta bottenskick som bekräftar deras absoluta
oduglighet.
Är detta ett rimligt system? Ja kanske om vi tänker oss att skolan just
skall vara ett skiktningsställe som visar rågången mellan de "anpassade", de
trygga och de "missanpassade" och otrygga. Men så vill vi, åtminstone inte
de flesta av oss, ha det. Vi vill tänka oss skolan som en plats där alla kan
lära och känna sig stolta. Men går det?
Annorlunda uttryckt; det faktum att skolan är det mest substantiella i
barnens livsvärld borde innebära att denna värld är så beskaffad att alla
barn har anledning att uppfatta den som en livsmiljö där var och ens behov
kan tillfredsställas och där var och ens förmåga kan komma till uttryck och
nytta. Om skolan behåller sin nuvarande form måste man dessvärre räkna med
att en stor del av barnen - kanske en tredjedel - kommer att erfara att
deras behov inte tillfredsställs, att deras förmåga inte duger och att den
mera slutgiltiga värderingen innebär att de tar "plats" i ett nedre skikt.
De kommer att veta att de lärt sig bara litet, men lära sig mycket om att
just höra till dem som vet minst.
Med det nuvarande skolsystemets utformning måste vi räkna med att en stor
del av de unga inträder i vuxenlivet med en synnerligen inarbetad
självuppfattning att de har ett mindre värde och att de känner sig svikna av
den vuxenvärld som de nu själva skall etablera sig i.
Min kritik mot skolan, både som omsorgs- och kunskapsmiljö kan
sammanfattas:
- den håller fast de växande människorna i ett system där en mångfald
lika gamla barn är tillsammans med få vuxna i ett systematiskt beroende
förhållande. Detta är ingen idealisk gruppbildning, och inte heller ett
idealiskt förhållande. Åldershomogena, eller kanske rättare, åldersdikotoma
grupper är som regel inga goda kulturer. De leder antingen till kamp eller
underkastelse mellan åldersgrupperna ( lärarna, contra eleverna) och den
leder till en svårartad konkurrens mellan likarna, där ett stort antal är
"systematiskt dömda" att bli parias.
- den bygger på ett outtalat antagande att barnen hyser tillit och tror
att skolan är något gott. De barn som inte omfattar en sådan världsbild
kommer att bete sig på ett sätt som kommer att leda till olika slags
diskvalifikationsprocesser.
- det faktum att skolan är en kunskapsförmedlande kultur, med uppgift att
skikta barnen leder till att många av barnen främst lär sig att de inte
duger, eller är sämre än andra. Å andra sidan kommer vissa barn, att med
skolsystemets hjälp vidareutveckla en mycket positiv självbild.
Min uppfattning är den att den skolkultur som är våra barns livsvärld är
uppbyggd på ett sådant sätt att den nödvändigtvis måste utdefiniera vissa
som "dugliga" och andra som "odugliga" och att den också systematiskt
belönar de barn som av olika anledningar känner sig trygga och tillitsfulla.
I första hand är det inte "skolan" jag kritiserar eller ifrågasätter.
Snarare är det faktum att vi inte uppmärksammar och diskuterar det faktum
att många barn, i denna sorts livsvärld oundvikligen kommer att utveckla en
negativ självuppfattning och en misstrogen eller fientlig samhällssyn.
Låt mig ställa några frågor:
- Är det rimligt att tänka sig att alla barn, genom livet i skolans
"enhetskultur", får just den rätta förberedelsens för sitt kommande
vuxenliv?
- Är det rimligt att barn skall tillbringa hela sin barndom i ett
skolsamhälle?
- Är det rimligt att tro att barn som lever i en "beroendekultur" under
nio år - och ofta tolv - där de ständigt betraktas som barn, skall känna sig
vuxna och kunna ta plats bland de vuxna?
- Är det rimligt att förvänta sig att barn som genomlever hela sin
barndom och tidiga ungdom i en värld där de lever i en kaotiskt,
konkurrensinriktad gruppmiljö bland jämnåriga, under inflytande av ett fåtal
vuxna, skall utveckla ett demokratiskt sinnelag, hänsyn och
"samhällskärlek"?
- Är det rimligt att barn under sin uppväxt inte möter andra vuxna än
deras föräldrar och de som är avlönade för att ta hand om dem?
Att barn behöver omsorg och kunskaper för att överleva som vuxna i vårt
samhälle är självklart. Dessvärre har vi - i ett 12-årigt skolsystem fört
samman kunskapsförmedling och barnomsorg. Därmed har vi kanske skapat både
en bristfällig barnomsorg och en ineffektiv kunskapsförmedling. Barnet
behöver omsorg, antingen den sker i hemmet eller i institutioner, där dess
växande skyddas och förstärks, intill den dag det är vuxet. Under detta
växande efterfrågar barnet kunskap, inte minst om den värld som väntar.
Därför blir kunskapsförmedling alltid en del av barnomsorgen. Men denna
basala barnomsorg med dess basala kunskapsförmedling, borde vara till ända
då det faktiska vuxenlivet börjar. Skolan som barnomsogsmiljö borde upphöra
när barndomen tar slut, och kanske helst något år före!
En barndomsskola med tydligt slut
Det är ett känt faktum att många barn under den senare grundskoleperioden
drabbas av skoltrötthet. Många drabbas i en lindrig och uthärdlig form, men
en oacceptabelt stor del av eleverna erfar en trötthet och en olust inför
livet i dagens skola som överstiger deras smärtgräns. Det är märkligt att
dessa uttryck för olust inte leder till en allvarlig diskussion om skolans
eventuella oförmåga att möta alla de växande barnens behov. Skoltröttheten
är barnens sätt att tala om att skolan som livsvärld inte längre stimulerar
dem, utan tröttar ut dem. Att de skulle behöva något nytt!
Min hypotes är att barn, som står på tröskeln till vuxenlivet, har sitt
intresse inriktat på livsaspekter som faktiskt inte kan tillgodoses i
skolvärlden. Följden är att studiemotivationen minskar och att livet i
skolan käns mindre meningsfullt. Deras intresse - lust eller vånda - handlar
om just etableringen, av att snart få en ny roll och betydelse i
vuxensamhället. De unga vuxna, och många av de nästan vuxna skulle behöva
komma ut i världen, inte bara som tillfälliga pryoelever eller som
nederlagsstämplade unga med anpassad studiegång. För många unga människor
skulle arbetslagen vid normala arbetsplatser nu vara en bättre livskultur än
skolans klassrum. Också de barn som trivs bättre i skolvärlden skulle behöva
ett avbrott från skolan, och gissningsvis skulle vuxensamhällets
institutioner och företag behöva dessa unga vuxna som medarbetare. Mitt
resonemang leder fram till en slutsats: att "barndomsskolan", borde upphöra
då eleverna närmar sig puberteten. Detta skulle möjliggöra att alla ungdomar
gavs möjlighet att etablera sig i vuxenvärlden och att själva besluta hur de
vill fortsätta sitt nyvunna vuxenliv, dvs fortsätta i arbetslivet eller söka
sig till en utbildning för vuxna.
Hade barndomens skola ett sådant tydligt slut skulle en ny grund skapas
för renodlade utbildningsinstitutioner för den unga vuxna som vill och kan
studera. De skulle inte förbli som nu: en omärkbar förlängning av en
normkultur för alla barn och unga vuxna. De senaste decenniernas projekt att
skapa en allt längre skola för alla barn och unga vuxna har varit ett
nödvändigt projekt; ett försök att med skolan som redskap skapa
förutsättningar för en fördjupad demokrati och en ökad social mobilitet.
Frågan är dock om vi ändå inte på allvar måste inse att också den
demokratiska skolan, med alla sina goda föresatser, ändå förblir en
institution där vissa elever kommer att anpassa sig i kraft av sin
intellektuella begåvning och/eller sin förmåga att trivas i en kultur i
vilken man är beroende, medan andra kommer att tvingas leva och lära om sitt
mindervärde under allt längre tid.
Värden som demokrati, ansvar och myndighet kan inte läras ut! De måste
erfaras och övas in inom ramen för tydligt förändrade roller i livsvärlden.
Om vi verkligen vill att alla de unga vuxna fungera som vuxna och dugliga
medborgare måste vi revidera de institutioner där barnen lever. Dessa måste
ha en tillräcklig pluralism för att allas förmågor och behov skall få plats.
Skolan är idag ett alltför övergipande och socialt instängt system. Antingen
måste vi vidga dess ramar och förändra dess inre kultur, eller också
begränsa dess utsträckning i tiden. Det faktum att vi lever i ett samhälle,
där utbildning och kunskapsförmedlande blir alltmer centralt, kräver att vi
skapar institutioner för utbildning som dock inte, genom sin gruppdynamiska
struktur samtidigt intvingar ett stort antal människor i ett nytt
proletariat där insikter om social betydelselöshet och intellektuell
okunnighet blir det mest centrala utbildningsresultatet. Detta borde inte
vara en omöjlig politisk uppgift.
Det idealiserade barnet och den idealiserade barndomen.
Under det senaste århundradet har vår uppfattning om barnet och barndomen
genomgått en dramatisk förändring. Intresset för barnet och barndomen har
utifrån psykoanalysen och barnpsykologins domäner utvecklats till en slags
allmänkunskap. Tesen i denna allmänkunskap är att barnet i grunden är en
slags godartad och formbar varelse, som om det blir föremål för en god och
kärleksfull omsorg kan och kommer att utveckla sig till en god social och
vuxen varelse. Barnets tidigaste år och liverfarelser betonas till den grad
att man lätt får intrycket att om bara barnet får en "lycklig barndom" så
kommer det att genomgå sin vidare utveckling utan större svårigheter.
Omsorg, kärlek och trygghet är nyckelord i den idealiska barndomskulturen.
Föräldrarnas roll betonas starkt. Det är i relationen till föräldrarna som
människans sociala väsen utmejslas, och då främst i tidig ålder.
Visst finns exempel på psykologiska teorier som sökt framhäva andra och
senare relationers självständiga betydelse för människans beteende och
anpassningsförmåga, men deras röster är svaga. Syskon, kamrater och
framförallt den utomfamiljära livsvärldens psykologiska betydelse har en
mycket undanskymd plats i utvecklingspsykologiskt allmäntänkande. Jag vill
påstå att barnets tidiga erfarenheter, och deras betydelse har lyfts fram i
ljuset medan andra mycket centrala utvecklingsaspekter förblivit mörklagda.
Puberteten och vuxeninträdet - etableringen som vuxen medborgare - upptar
visserligen ett eller annat "kapitel" i allmänhetens kunskapsbok, men den
analyseras snarare ur ett barndomshistoriskt utvecklingsperspektiv än som
ett resultat av socialt institutionella samtidsfaktorer. Människans
beteende, t ex de unga vuxnas svårigheter uppfattas som en familjehistorisk,
inte en nutidsbetingad artefakt. Det är föräldrarnas fel när barnet inte
lever upp till skolans idealförväntningar, eller kamraternas fel, dvs de
kamrater man valt för att den familjära, inte den institutionella omvärlden
gjort, eller gör rätt! Detta sorts primitiva skuldtänkande hindrar oss från
att förstå och förändra barnens nuvarande, mest avgörande livskulturer. När
vi å andra säger att det är "skolans fel" att så många barn far illa, så är
också ofta detta ett primitivt skuldresonemang. Man kritiserar marginella
förhållanden inom skolan - förment dåliga lärare, läroplaner etc. Jag hoppas
att min uppsats inte uppfattas på detta sätt. Min avsikt är inte att göra
skolan till en syndabock för att många unga vuxna i vår samtid möter
oöverstigliga hinder vid den tid då de skall etablera sig som vuxna
medborgare i sitt samhälle. Min tes är den att skolan, liksom den offentliga
och institutionella barnomsorg som föregått den skapat grunden för en
"barnens livsvärld" som blivit alltför skild från de vuxnas.
Med varje nyförvärvad förmåga kunde barnet i hushållssamhället själv
förändra sin roll och betydelse i sin livsvärld. Det kände, gladdes eller
oroades av att det blev äldre för varje dag som gick, fram till den dag det
var framme vid barndomens slutpunkt. Den tiden är förbi, och tur är säkert
det. Det var inte lätt att vara ett växande barn då, men det är det inte
heller nu. Men risken med vårt system är att barnet enbart känner att det
växer på längden och på bredden, men att dess plats i systemet förblir
oförändrad. Det blir bara ett allt större barn! Duktigt om det trivs och
belönas, odugligt om det vantrivs och bestraffas. Att växa in i en
vuxenvärld innebär att successivt få nya roller, betydelser och bekräftelser
av vuxensamhället - det riktiga samhället. Det innebär inte att rangordnas
bland de andra barnen. Därför ser jag det som en nödvändighet i ett
framtidsperspektiv att kommande omsorgskulturer kan integreras i den
gemensamma världen så att de växande barnen inte bara kan få omsorg och
kunskaper, utan roller och betydelser i det större sociala sammanhanget.
Barn behöver en barnomsorg och en skola som konkret verkar i ett socialt
sammanhang, inte institutioner som ger dem en lång förberedelse för ett
framtida vuxenliv. Vill vi underlätta de ungas etablering som vuxna är den
mest logiska vägen att etablera barnens och de ungas livsvärldar i de
gemensamma samhället.
Litteraturreferenser:
Bion, W.R (1974) Gruppterapi. Prisma.
Christie, Niels ( ) Om skolan inte fanns.
Eriksson, E.H. (1983) Barnet och samhället. Natur och kultur.
Lorentzon, Lars (1990) Tankar om ungdomens sociala villkor. Statens
ungdomsråd. " (1992) Den förlängda barndomen. Statens ungdomsråd.
" (1993) Att arbeta är att växa. Larsons förlag.
" (1991) Vredens Pedagogik. Rabén o Sjögren. " (1984) Gruppen - skeenden
och föreställningar. Rabén o Sjögren.
Sjövall, Thorsten (1990) Från sexualism till humanism. Sesam Förlag
Winnicott, D.W. (1983) Lek och verklighet. Natur och kultur.