ERFARENHETSUTBYTE I GRUPPER
© Lars Lorentzon
Inledning
Att människan är en kommunicerande varelse är av grundläggande betydelse
för att förstå gruppers processer. I varje ögonblick av en gruppsituation
kommunicerar människor. Det som kommuniceras är de erfarenheter som görs i
nuet och de som kommit till under var och en av deltagarnas personliga
livshistorier. Gruppen består därför av ett slags ständigt flöde av dess
deltagares erfarenheter som penetrerar gruppens alla deltagare. Detta flöde
kallar Foulkes för transpersonellt. I likhet med materien är människors
erfarenheter i princip oförstörbara. De lagras i en eller annan form i
psykets och kroppens minnen. De kan förvrängas med hjälp av avspjälkning och
bortträngning så att subjektet inte själv erfar dem. Men de kan inte
förstöras eller utradderas. Människan bär i varje stund med sig sin
erfarenhet.
I gruppsituationen förmedlas dessa erfarenheter i allehanda språk: genom
handlingar, ord, gester och kroppsuttryck. Vårt kommunicerande är
ofrivilligt. Vi kan försöka dölja vår erfarenhet, men vi lyckas inte. Vi kan
försöka värja oss för att ta emot andras budskap, men inte heller det är
möjligt. I gruppen blir därför, oundvikligen var och ens erfarenhet, allas
erfarenhet. Detta innebär att den, i en mening alltid 'personliga
erfarenheten', i gruppen förlorar sin lokalisation. En väsentlig aspekt av
gruppen blir därför hur gruppdeltagarna tillvaratar, sorterar och bemästrar
sin gemensamma erfarenhetsvärld. En erfarenhetsvärld som är oändligt
sammansatt, motsägelsefull, oöverskådlig och i grunden kaotisk.
I praktiskt, kliniskt arbete med grupper utgår man från detta synsätt.
Gruppen uppfattas som ett aggregat inom vilket en sammansatt, ogripbar och
närmast kaotisk erfarenhetsmassa, i varje stund förmedlas, förvandlas och
förändras. Den tranpersonella kommunikationen är gruppens fundament, ur
vilken den hämtar sin kraft, men också mot vilken den måste skydda och
försvara sig. Deltagarna som upplevande individer, liksom gruppen som helhet
måste i varje stund av sin existens, ur denna kaotiska erfarenhetsvärld
skapa en trovärdig ordning, ett sätt att sortera och konceptualisera sig
själva och verkligheten för att överleva och förverkliga de mål och
uppgifter som ursprungligen legat till grund för bildandet av gruppen, och
som stundligen ligger till grund för upprätthållandet av gruppen. Den senare
processen kallar jag den indentifikatoriska. Att 'identifiera' sig själv, de
andra och gruppen i sin helhet blir varje deltagares nödvändiga psykologiska
projekt. Det är inte något som avgörs en gång för alla utan en ständig
uppgift, en spaning efter tillfälliga fotfästen i en verklighet som aldrig
upphör att förändras!
Den identifikatoriska processen innebär alltid en förenkling av den
transpersonella verkligheten. Den mest primitiva formen innebär att man
identifierar i 'antingen-eller' kategorier av olika slag, t ex de som talar
eller lyssnar, de som är aktiva eller passiva. Men i en transpersonell
mening talar och lyssnar man samtidigt och är ständigt aktiv.
En högre, mer komplicerad ordning av identifikatoriska processer är t ex
överföringsprocesser, där deltagarna 'förvandlar' varandra till familjära
objekt. En ännu mer komplex ordning är identifikationer där gruppen unisont
förenar sig i en illusion om gruppens totala vara. Exempel på sådana
identifikationsprocesser är Bions grundantagande grupper.
När identifikationsprocesser av dessa slag tenderar att fixeras uppstår
en gruppslig vanemässighet, ett fastklamrande vid en i grunden godtycklig
verklighetsuppfattning som samtidigt hindrar gruppen från att förstå och
använda sin transpersonella erfarenhet på andra sätt.
Förutsättningen för den identifikatoriska processen är förmågan till
reflexion, dvs alla de sinnes- och tankeprocesser vi inrymmer i
reflekterandet. Kanske kan man säga att den reflelektoriska processen är en
aspekt av den identifikatoriska. Det talade språket är reflexionens främsta
verktyg som dels används just för att identifiera erfarenheter, men givetvis
också för att på en symbolisk nivå kommunicera erfarenheter. Språket har
därmed en dubbel och sammanlänkande betydelse i grupplivet genom att det
förenar den transpersonella kommunikationen med den reflexiva
kommunikationen.
Den identifikatoriska processen, avbildar alltid, om än godtyckligt,
gruppens gemensamma erfarenhetsvärld genom sina strukturer, vanor, roller
och återupprepade interaktionsförlopp. I likhet med jagets vanemässighet
tillvaratar gruppen i sin vanemässighet vissa delar av sin erfarenhet på ett
sådant sätt att den samtidigt skyddar från annan. På samma sätt som
individen är medveten om vissa av sina vanor, men omedvetna om andra så
gäller detta också för grupper. På samma sätt som individen uppfattar sin
medvetna vanemässighet som 'rationellt beteende', snarare än för deras
funktion att hantera en mer total omedveten erfarenhet, så sker också denna
process kollektivt i gruppen. Jagets mera medvetna konstruktion, liksom
gruppens kollektiva illusioner, delar den egenheten att subjektet, men inte
objektet kan förbli omedvetet om det som är, men inte får vara, eller synas.
Reflexionen över gruppens vanemässighet, är av central betydelse för
gruppens utveckling. En grupp, vars deltagare förmår att ständigt granska
och upplösa fixerade identifikationer ökar sin medvetna tillgång till den
transpersonella erfarenheten. I ett annat sammanhang (Gruppen 1984) har jag
påpekat att en grupp för att bevara och utveckla sin funktion behöver
'gäster', just för att upptäcka begränsande vanor som dess deltagare inte
själva uppmärksammar och som kan ifrågasätta gruppens medvetna vanors
rationalitet. Gruppen behöver alltså utomståendes reflekterande sinnen för
att behålla en hälsosam dynamik. Utmärkande för dynamiska grupper är just
deras öppenhet mot omvärlden; att de släpper in gäster i sin verklighet. De
institutionaliserar en funktion som förstärker den reflektoriska processen
på just de områden, där gruppen själv alltid förblir förblindad. En grupps
öppenhet utåt är dock ingen absolut garanti för detta, ty ofta söker gruppen
just sådana gäster som har vänligheten att känna sig som hemma i gruppen.
Gruppen söker de gäster som bekräftar och förstärker den illusion gruppen
har om sig själv.
Implicerat i den gruppanalytiska teorin ligger att den personliga
identiteten, den subjektiva uppfattningen att vara en fristående, gentemot
andra tämligen oberoende personlighet knappast stödjs av detta teoretiska
synsätt. Vårt behov av att identifiera oss själva är ständigt närvarande och
vår förmåga att konstruera en subjektivt trovärdig självuppfattning är
nödvändigt i gruppsamvaron, men detta får inte undanskymma det faktum att
vår identitet i sista hand förblir en illusion, en gruppens artefakt där vi
själva varit blott en av konstruktörerna. Den mänskliga individen är en
gruppvarelse med en närmast organisk anknytning till gruppen. Det är inom
ramen för denna gruppens organism som dess deltagare kan söka sina
identiteter.
Sammanfattningsvis kan sägas att i varje grupp pågår en transpersonell
process, ett erfarenhetsutbyte som är totalt och ofrivilligt, samtidigt med
en identifikatorisk process som syftar till att sortera erfarenheten på
sådant sätt som kan gagna deltagarnas syften. Gruppanalytiska teorier
försöker på olika sätt utveckla begrepp för att belysa dessa processer inom
gruppen och gruppanalytisk praktik handlar om att förstärka gruppens egen
'gruppanalytiska aktivitet'. Denna förstärkning innebär dels att avveckla
systematiska hinder för den transpersonella kommunikationen, dels att
systematiskt bistå gruppens medvetna reflexionen om sin vanemässighet, dvs
de strukturer och de upprepningsförlopp som präglar gruppens samvaro.Det är
viktigt att understryka att gruppanalytisk praktik handlar om ett 'metodiskt
förstärkande' av gruppens egen, alltid pågående gruppanalytiska process,
inte en tillämpning av en metod. Eller som Foulkes uttrycker saken; det
handlar om 'analys i, av och genom gruppen'. En sådan ansats vore omöjlig om
gruppanalys inte vore en naturlig del av gruppers process.
I detta kapitel skall jag, utifrån en närmast kronologisk ordning
beskriva av olika grupperfarenheter, söka illustrera gruppers egen
"gruppanalys" och hur vi som deltagande konsulter, experter eller ledare kan
bidra till gruppens överlevnad och utveckling, genom att förstärka dess egen
gruppanalytiska process.
Gruppen på det gamla ålderdomshemmet
Jag har många gånger haft anledning att fråga mig hur det kommer sig att
jag använt praktiskt taget hela mitt professionella liv till att förstå mig
på grupper, liksom den starka tro jag har på gruppen som ett forum för vård
av alla de slag. Jag tror ett svar ligger i mycket tidigt gjorda
erfarenheter. Jag vistades ofta i dagrummen, på det ålderdomshem, där jag
växte upp som barn. Där satt åldringarna, från tidigt på morgonen till sent
fram på kvällen. Här pågick en samvaro, där tystnad och tal, tårar och
skratt, gnäll och drömmar vävdes samman. Här berättades livhistorierna, om
och om igen, som om de berättades för första gången, för lyssnare som tack
vare sin åderförkalkning tycktes höra dem för första gången. Man hade sin
bestämda plats, både i det fysiska och 'psykiska' rummet. För mig som
nyfiken och frågvis pojke var dagrummet en kär tillflyktsort. Bakom ärren,
amputationerna och minerna gömde sig berättelser. Jag fann en slags ro i
dagrummets stillhet, där livet nästan alltid var likadant. Replikerna kom
där de skulle.
Min mycket tidiga 'utvärdering' av denna grupp var att det var en
fantastiskt verksam och konstruktiv vårdgrupp. Resten av ålderdomshemmet,
maten, dammsugningen, promenaderna var några slags nödvändigheter. Men den
själsliga vården, den som de gamla främst behövde, den skapades genom denna
grupp. Det hände dock att gruppens vanemässighet, dialogstrukturen ibland
retade mig, liksom också det faktum att jag märkte att åldringarna
utelämnade vissa delar i sina berättelser, eller rentav förvrängde
verkligheten.
Då och då kunde jag inte avhålla mig från näsvisa infall, vilka ibland
fick till följd små förtjusta skratt och grymtanden från några, med följden
att samtalet hettade till och tog en ny vändning. I andra fall märkte jag
ett tyst samstämt ogillande för min tilltagsenhet. Av dessa mina första
försök som 'gruppanalytiker' att med tolkning och konfrontation uppmärksamma
aspekter av vanemässigheten lärde jag mig att samtalet och atmosfären i
samvaron kunde på detta sätt, åtminstone momentant förändras, till det
bättre eller det sämre. Jag lärde mig att man både måste vara modig och
försiktig med grupper.
En annan grupperfarenhet som gjorde djupt intryck på mig som barn var
besöken på Stångebrohemmet, ett vårdhem för lindrigt sinnessjuka. Så skulle
de inte betecknas idag: de flesta var psykotiska, fast på ett stillsamt
sätt. Också här var dagrummet den centrala vårdarenan, fast här talade man
just inte vanligt språk. En satt i en stol, alltid samma stol och suckade
var femte sekund. En gick från en punkt i rummet till en annan, vände, gick
tillbaka om och om igen. En annan stod alltid vid fönstret och talade med
Jesus, någon satt i soffan och skrattade på ett alltid lika besynnerligt
sätt. Jag fascinerades av denna dagrumsvärld, jag var inte rädd, men nästan.
Jag tror vanemässigheten också här lugnade mig. Alltid var det likadant, när
man än kom. För mig var det på något sätt självklart att de hade kontakt med
varandra, att de talade fast jag, och kanske inte de själva, riktigt begrep
vad de talade om.
Jag lärde mig också att när någon av dem dog så utbröt en sorts panik i
dagrummet. Det var som att ingen av dem kunde fortsätta på sin plats, på
sitt sätt. Den tomma platsen efter den döde tog bort allas plats. Vid just
sådana tillfällen hände det att någon eller några blev så oroliga att de
övergick från lindrig sinnessjukdom till totalt vansinne och måste köras
till Vadstena sinnessjukhus. Min tolkning är att ångesten handlade om att
man förlorat sin vårdgivande och faktiskt kommunicerande grupp, inte att man
blivit påmind om döden. Den identifikatoriska process som skapats ur den
transpersonella 'bröt samman' på grund av dess avhängighet av allas
medverkan.
Här fanns sällan plats för analytiska infall från min sida, däremot minns
jag med tydlighet att vårdare, då och då kom in i dagrummet och sa något
uppmuntrande men tämligen meningslöst på ett ofta lika rituellt och
meningslöst sätt som de andra 'dårarna'! Idag skulle jag kalla det de gjorde
för 'holding', de gav en bekräftelse till gruppen. Längre än så gick inte
deras gruppanalytiska ambitioner och väl var väl det.
Jag kan inte avhålla mig från att berätta att i början på femtiotalet, då
den terapeutiska reformationen började sprida sig, gjordes, i mina ögon
hänsynslösa försök att avskaffa dagrumsgruppernas stillsamma och viktiga
terapigrupper. Det som de, dessa nykunniga konsulenter tycktes se i dessa
grupper var enbart passivitet. Åldringarna skulle ha terapi i grupper och i
former som konsulenterna hittade på. Jag minns de intagnas knotande
motstånd. Konsulenterna illustrerar vår oförmåga att uppfatta det
erfarenhetsutbyte som faktiskt äger rum i gruppen och som ur dess medlemmars
synpunkt är så viktig, ja, varför inte riktig. Ofta är den egna idén om hur
grupper skall vara, eller hur vård skall gå till, så dominerande att den
totalt hindrar betraktaren från att se verkligheten. Konsulenterna hade
definitivt inte någon tro på den transpersonella processens betydelse. När
jag långt senare läste Foulkes hade jag inte svårt att ta till mig hans
ständiga uppmaning "att lyssna på gruppen" och den tro han hade på att
gruppen sökte sig fram efter en egen väg, mot sina egna mål. Den behövde
hjälp på traven. Inte mer, och definitivt inte från någon som trodde sig
veta hur den 'borde' bete sig.
Den vanemässighet som illustreras i dessa två grupper handlar om
gruppernas sätt att hitta en balans och en uttrycksform ur all den
transpersonella erfarenhet man delar. Genom sin vanemässighet, med dess
ritualiserade förlopp, förmådde de inte bara att vara tillsammans ( med alla
sina erfarenheter ) utan också ta varandras erfarenheter tillvara. Möjligen
kunde taktfulla interventioner utvecklat och berikat erfarenhetsutbytet, men
antagligen räckte det med de infall som jag och andra gäster gav.
Skärsätra flickhem
Min första egentliga gruppterapeutiska erfarenhet kom många år senare, på
Skärsätra flickhem, där jag arbetade som ung psykolog. På Skärsätra bodde
unga flickor på glid. Jag träffade dem en och en för terapeutiska samtal.
Dessa samtal var, sedda från min horisont mycket trevliga. Tillsammans med
mig berättade de sina historier som ofta fyllde både dem och mig med ilska
mot den omgivning som så ofta hindrade flickorna att komma till sin fulla
rätt. De föreföll i sina, och också mina ögon var offer för en elak
verklighet. Våra samtal gick ofta ut på att finna ut olika knep att komma
till tals med drakarna.
En dag blev jag anmodad att 'ta flickgruppen', dvs den terapigrupp i
vilken flickorna ingick, och som i vanliga fall leddes av en annan psykolog.
Mötet med denna grupp blev omskakande. 'Mina' annars så rara, och förnuftiga
och illa behandlade flickor, betedde sig på ett fullständigt överrumplande
sätt. De skrek otidigheter till varandra, slogs om cigaretter, utmanade mig
och varandra, vägrade prata, lämnade gruppen och behandlade mig som skit.
Jag minns att den första tanke som slog mig när jag for hem i min bil var
"att gruppterapi var ingen bra metod, tacka vet jag individualterapi!"
Det dröjde emellertid inte länge förrän jag reviderade min uppfattning.
Det slog mig nämligen att den sida av sig själva som flickorna visade i
individualsamtalen knappast var kännetecknade för deras livssätt i stort.
Det jag såg i gruppen var långt mycket närmare bilden av dem själva, så som
de beskrevs av många olika parter. Med andra ord: i gruppen gjorde de sig
själv rättvisa. I kraft av den transpersonella process som där erbjöds,
identifierade de sig själva på ungefär samma sätt som de brukade. Som
gruppterapi, i meningen av att kunna reflektera och därmed bearbeta sin
livserfarenhet, var denna terapi dock synnerligen misslyckad. Den
transpersonella processen och de identifikatoriska strategierna som
utvecklades uteslöt, eller lämnade inget utrymme för någon egentlig
reflexion. Men å andra sidan medförde den transpersonella processen att
flickorna kunde demonstrera sina personligheter i full styrka.
Hur skall nu detta exempel förstås? Ett tolkningsförslag är att den
transpersonella erfarenhetsvärld som ansamlades i 'gruppterapirummet' var
sådan att flickorna, som medlemmar, inneslutna i denna grupp, intog roller,
eller identifierade sig som personer på det sätt som jag antytt. Genom sina
respektive 'sätt' gav de mening och innebörd till en del av sina gemensamma
erfarenheter. De sätt - de identiteter - som mobiliserades hos dem var
sådana att ingen egentlig reflekterande kommunikation kunde åstadkommas -
åtminstone lyckades inte jag bistå en sådan process. Kanske tragiken i dessa
flickors situation faktiskt just är den att de genom en kombination av
intrapsykiska och mera makrosociala betingelser just söker sig till, och
finner sig fångna och utelämnade till sådana gruppbildningar som inte kan
modifiera eller locka fram andra delar av deras erfarenhetsvärldar. De
utbyter så att säga bara den onda erfarenheten. Det de visade mig i sina
individuella samtal, i kraft av min och deras gemensamma erfarenhet, doldes
i gruppen, så krampaktigt att den inte kunde på något sätt tränga sig fram.
Denna grupp visar på ett dramatiskt sätt den 'homogena gruppens' avigsidor
och nackdelar. Anhopningen av en viss sorts erfarenhet utövar
transpersonellt ett sånt inflytande att endast de dominerande erfarenheterna
förstärks, medan de andra, med dem konflikterande, ytterligare undertrycks.
Exakt den samma process kan i andra fall få motsatt betydelse. En slutsats
som kan dras utifrån mitt Skärsätra experiment är att ett gruppanalytiskt
arbete inte kan ske om inte gruppen i sig utvecklar en transpersonell
process, så beskaffad att den också framkallar en reflektorisk process som
kan stödjas av terapeuten. Det räcker inte med terapeutens
reflexionsbenägenhet. Den måste finnas i gruppen!
Den lilla analytiska gruppen
Under mer än femton år arbetade jag med analytiska grupper, eller som
Foulkes benämner det "gruppanalytisk psykoterapi". Under dessa år hade jag i
medeltal fem olika grupper per vecka. Till en början arbetade jag med slutna
grupper som träffades under ett par års tid, senare övergick jag till den sk
halv-öppna typen. I alla dessa grupper arbetade jag i stort sätt med samma
typ av överväganden beträffande vilka patienter som kunde gå i grupp, samma
typ av intagningsförfarande, samma instruktioner eller rekommendationer samt
i samma arbetsrum. Det som möjligen förändrades under årens lopp var min
egen erfarenhet om de processer som utvecklas i denna form av
gruppverksamhet.
Trots den gemensamma ramen kunde jag konstatera en grupp inte är den
andra lik. Även om vissa processer förefaller utveckla sig i samtliga
grupper, så skiljer sig grupperna från varandra i många väsentliga
avseenden. Varje grupp är unik, den har sin speciella atmosfär, sitt eget
klimat, sitt eget liv. Till vissa grupper kommer deltagarna nästan
mangrannt, i andra är frånvaron stor. I vissa grupper är det värme, skratt
och gråt, i andra övervägde misstänksamhet, rädsla och fientlighet. Oavsett
mina mer medvetna avsikter och värderingar beträffande min egen medverkan så
var det uppenbart att i vissa grupper intervenerade jag mycket, i andra
mindre. I vissa kände jag mig mera trygg och hemmastadd, i andra mera
främmande. Varje grupp var sitt speciella äventyr. Min egen identitet
varierade dramatiskt mellan olika grupper, och man kan med skäl fråga om de
verkligen hade samme 'terapeut'.
Det var bl a utifrån dessa iakttagelser som jag på allvar, utifrån min
egen kliniska erfarenhet började uppmärksamma den transpersonella
kommunikationen. Olikheten grupper emellan beror på sammansättningen av
deltagarna, närmare bestämt vad det är för slags personliga livserfarenheter
de för med sig in i gruppen. Gruppernas specifika identifikatoriska process,
den fritt flytande konversationen sveper över just den erfarenhetsvärld som
dess deltagare för in i gruppen. Gruppens erfarenhetsutbyte handlar givetvis
primärt om vilka erfarenheter gruppen har att 'byta', och utifrån vilka
gemensamma erfarenheter de skapar och tolkar det gruppliv de möter i sin
grupp. När jag numera tillfrågas av människor som vill gå i t ex
individualterapi, åberopande att de redan gått i grupp så brukar jag påpeka
just det faktum att de gått i 'en' grupp inte i (alla) grupper. Vad som
skulle hända dem i en annan grupp, vilken slags självinsikt, eller vilka
erfarenheter de där skulle bli delaktiga av står skrivet i stjärnorna. Såväl
patienters som terapeuters behov att betrakta psykoterapi i vilken form det
än handlar om som en metod, tämligen oberoende av aktörernas unicitet, dvs
den matrix de skapar tillsammans får inte drivas för långt. Detta gäller
inte minst för gruppanalys och gruppterapi.
Hur en grupp använder sin transpersonella erfarenhet, t ex vilka slags
identifikatoriska processer som utvecklas beror också på gruppens yttre
ramar. Två händelser gjorde mig uppmärksam på att t o m tidpunkten när en
grupp träffas, respektive lokalen där den träffas kan vara avgörande för
gruppens erfarenhetsutbyte och hur den använder sin transpersonella
erfarenhet. Det första exemplet är en grupp som under lång tid träffades på
fredageftermiddag, men bytte av vissa anledningar tid och träffades i
stället tidigt måndag morgon. Här var det alltså samma grupp, i samma rum
som 'formellt' gjorde samma sak. Den transpersonella erfarenheten var
givetvis densamma. Det märkliga var att klimatet i gruppen ändrades
drastiskt. Gruppens samtal började kretsa kring helt nya temata, deltagarnas
roller och identiteter rubbades markant. En annan grupp bytte lokal. Man
hade först träffats i ett grupprum på ett psykiatriskt sjukhus, men
övergick, på grund av en ombyggnad till ett grupprum 'på stan'. Också här
förändrades gruppens klimat och dess samtal på ett påtagligt och intressant
sätt. På sjukhuset hade gruppen uppehållet sig vid depressiva beroende
temata, medan den på stan började sysselsätta sig med sexualitet och
oberoende. Tolkningen av detta är att gruppens ram, t o m i så ofta
förbisedda faktorer som tidpunkt eller rumsplacering är avgörande för hur
den transpersonella erfarenheten aktiveras, förvaltas och bearbetas.
Den slutsats man kan dra av dessa erfarenheter av den analytiska gruppens
mångskiftande uppenbarelseformer talar för det som teorin postulerar,
nämligen att vår identitet är så oupplösligt beroende av gruppkulturen och
att denna kultur, i sin tur är beroende av gruppens omgivande kultur.
Upplevelsen av personlig identitet, av en relativ autonomi, är en subjektiv
känsla vi lyckas upprätthålla under förutsättningen att de grupper, där vi
ingår som medlemmar lyckas behålla en relativ stabilitet och konstans. Som
mer konstant och autonom struktur är identiteten eller individualiteten är
en myt. En myt som är till glädje för oss när gruppen ger oss en god roll,
och till förfång när den inte gör det.
Gruppen som psykologiskt projekt
Hur känns det att 'sitta i grupp'? I den lilla cirkulära analysgruppen
kan vi stundtals nästan in på skinnet förnimma den transpersonella
erfarenheten. Med en till ångest gränsande självmedvetenhet inser vi att vi
hela tiden är fullt synliga, att allt det vi är inte kan döljas. Att det vi
erfar från de andra inte går att värja sig från. Att man är med och måste
vara med. Rekommendationen att dessutom tala fritt, att ingen har
tolkningsföreträde och att egentlig ordning påbjuds, att inga döljande
ritualer erbjuds, lämnar fältet fritt för allt, verkligen allt
erfarenhetsutbyte. Dessutom finns inga sociala hinder att luta sig mot. Inga
sociala hänsyn som kan lindra och hindra 'sanningar'. Allt är möjligt!
Friheten påbjuden! Ur ett transpersonellet perspektiv erbjuder gruppen
idealförutsättningar. Inga hinder finns för ett totalt öppet
erfarenhetsutbyte. Mötet med vad vi kan kalla den transpersonella
'möjligheten' väcker oftast en ångest som förstärks av att situationen med
stor kraft väcker upp den narscisstiska problematiken, ambivalensen mellan
att framträda eller försvinna, att se eller blunda. Dessutom väcks en annan
ambivalens till liv i form av vår längtan att smälta samman med gruppen
eller ta död på den. Jag har svårt att tro att någon av människans
konstruerade mötesplatser på ett så genialt sätt ställer oss inför
relaterandets möjligheter och dess fasa som den analytiska cirkeln.
Räddningen från detta alltomfattande, penetrerande erfarenhetskaoss där
vi skyddslösa hotas att uppslukas eller sammansmäta ligger i den
identifikatoriska processen: att skaffa sig ett namn och att börja benämna,
också om man vagt erfar att man oftast därmed främjar sig från uppmaningen
att tala helt "fritt" ( vilket t ex skulle innebära att låta orden träffa
kaos). Att man övergår från att erfara, känna och uppleva alla dessa
kaotiska inre och yttre signaler till ett till synes ordnat tal och tänkande
är inte bara en befrielse från erfarenheten och erfarandet, utan också en
formell efterlevnad av det påbjudna, nämligen att reflektera. Det samtal som
nu infinner sig i detta koncentrerade möte hämtar sin näring ur
erfarenheten, och skapar mening i den. Genom den symboliska diskursen hjälps
man också åt att komma förbi gruppens alla okända möjligheter genom att med
språkets hjälp förvandla gruppen till något bekant. Vissa infinner sig i
tystnadens roller, inte för att lyssna utan för att man tror att man därmed
kan skapa osynlighet. Vissa talar, inte för att framträda, utan för att
skapa masker att dölja sig bakom. Fast det händer förstås, inte så sällan
att någon verkligen säger något och att andra faktiskt lyssnar! ( Och i
verkligheten talar vi ju som sagt alltid och lyssnar ständigt på allt som
förmedlas!)
I gruppens krets finns analytikern, gästen i verkligheten. Visserligen är
han eller hon värden, som inbjudit till detta kommunikativa gästabud, men så
känns det minsann inte alltid. När yttrar sig 'gästen'? Jo, oftast när
gruppens deltagare, med samtalets hjälp, förvandlat sin grupps kaotiska
mångfald till någon form av igenkänd, stabil och fixerad ordning. Just när
gruppen lyckats 'bli en grupp', när man funnit sina roller, då samvaron i
gruppen börjat kännas trygg, kanske tråkig och säkert likgiltig då kommer
gästens reflexion. Kanske bidrar den till insikt om de roller och
identiteter man söker eller beordras att ta på sig. Kanske känner man
igenkänningens lättnad. Kanske inser man något om sin egen verklighet och
andras. Men kommentaren försätter inte sällan gruppen tillbaka till 'Gå',
fast man har ju faktiskt gått ett varv!
Det typiska för den analytiska gruppen är att den ständigt pendlar mellan
kaos ( den transpersonella processen ) och ordning ( den identifikatoriska )
genom att gruppens analytiker, och gruppen i övrigt ständigt uppmärksammar
och tolkar den vanemässighet som gruppen söker etablera. Man kan säga att
den analytiska gruppen är en grupp av individer som å ena sidan uppmanas att
bilda en grupp, men där denna gruppbildning tolkas och samtidigt hindras
från att bli en fixerad vanemässighet, som beskär eller kontrollerar gruppen
latenta kommunikativa möjligheter, och dess deltagares möjligheter att tala
och lyssna, dvs så fritt och så fullständigt utbyta sina erfarenheter.
Foulkes talar om neurosen som social autism. I gruppen, mot bakgrund av
dess tranpersonella erfarenhet, framträder dess medlemmars olika neuroser.
Vi försöker tala, men vi hörs inte! Vi försöker lyssna, men vi orkar inte
höra! Vi talar, men dom andra hör oss inte! En av de erfarenheter som gjort
djupast intryck på mig i mina många analytiska grupper är just när denna
autism bryts. När talet och lyssnandet bryter fram ur vanemässighetens
konversation, när orden verkligen fångar in, befriar och ger personlig
mening i den gemensamma erfarenhetsvärlden. I dessa stunder överskrids såväl
den transpersonella som den repetitiva identifikatoriska processen. Då
skapas samtidigt både en ny erfarenhet och en ny mening. I dessa dialoger
förenas 'sharing' och 'insikt'. I alla analytiska grupper förekommer mycket
tomt prat för döva öron, men det händer påfallande ofta att man faktiskt
också erfar, talar och lyssnar. Det är dessa erfarenheter som mina (nöjda)
patienter refererat till då de summerat den betydelse som gruppterapin haft.
Som framgått av min beskrivning är gruppanalytisk psykoterapi inte en
helt enkel form av psykoterapi. Att utsättas för en grupps alla påträngande
och konflikterande erfarenhet, skapa plats för sina egna, och därtill stå ut
med att ständigt granskas i alla sina personliga försök att finna ordning,
dölja och tillskapa sig roller och betydelser är inte det lättaste.
Gruppen som realistiskt projek
t
Som realistiskt projekt är emellertid den analytiska gruppen mindre
komplicerad. Det som gäller är att tillsammans med ett mindre antal personer
föra ett fritt samtal om de tankar, känslor och upplevelser som aktualiseras
i gruppsittningen, och där målet med detta erfarenhetsutbyte är att lära
känna sig bättre. Det personliga anonymiteten, friheten från sociala band,
rekommendationen att tala "fritt" och frånvaron av ett dirigerande ledarskap
brukar vara något som många presumtiva patienter uppskattar och också tror
skall bli ett 'arbete' som med lätthet låter sig genomföras i praktiken. Det
är min erfarenhet att de gruppdeltagare som förmår att omfatta, och ständigt
påminna sig om gruppens realistiska ram - det jag kallat det 'realistiska
projektet' - också i stunder då de psykologiska och gruppdynamiska
processerna upplevs som kaotiska, meningslösa eller hotfulla på ett
konstruktivt sätt tillgodogör sig av gruppens erfarenhetsutbyte. Jag menar
att det är just tron, eller övertygelsen om grupparbetets realistiska värde
som gör att dess deltagares internaliseringsprocesser kommer igång i
gruppen, dvs det ständiga reflekterandet varför man upplever det som sker
just så som man gör. Något tillspetsat kan man säga att en förutsättning för
att kunna använda den analytiska gruppen är att deltagaren har en neurotisk,
individualistisk verklighetsuppfattning i den meningen att man utgår från
att orsaken till onda och plågsamma erfarenheter snarare härstammar från den
inre, inte den yttre verkligheten.
En annan förutsättning är att deltagarens positiva uppfattning om gruppen
som ett realistiskt projekt kan förvandlas till en huvudsakligen positiv
överföring till gruppen, också i faser av frustration. Om denna positiva
överföring finns lyckas gruppmedlemmarna att i sin inre känsloupplevelse
omgestalta gruppens okända värld till en igenkännbar och godartad
verklighet. Allehanda överföringsprocesser utvecklas, där deltagarna
förvandlar varandra till föräldrar, syskon och andra signifikanta personer.
I kraft av denna överföringsförmåga lyckas gruppen ständigt att så att säga
tillskapa en mer 'vanlig grupp", en interpersonellt ordnad illusion istället
för den tranpersonella röra som ett bokstavligt efterlevande av
rekommendationen att "tala fritt" skulle leda till. Och trots att
gruppledaren och delar av gruppen genom sin reflexion ständigt upplöser
vanemässigheten, eller de kollektiva överföringsprocesserna så upphör inte
försöken att skapa en 'grupp' av gruppen.
Ju mer erfarenhet jag under åren fått för hur påfrestande och omskakande
gruppsituationen faktiskt är desto mer arbete har jag lagt ner på att
förbereda blivande gruppmedlemmar. Det jag tagit sikte på är att dels
klargöra det realistiska projektet för att bana väg för en terapeutisk
allians, åtminstone på det intellektuella planet som håller när verkligheten
gör entré. Jag har också i större utsträckning avrått presumtiva
gruppatienter vilkas behov av gruppterapi främst, eller uteslutande består
av en längtan att få tillhöra en grupp. Gruppterapi är ingen bra terapiform
för människor som behöver "gå i grupp". Den är däremot av stort värde för
självupptagna individualister, med relativt ljumma gruppbehov, som behöver
hjälp att förstå att de också är gruppvarelser.
För att inget missförstånd skall uppstå vill jag tillägga att alla
människor givetvis präglas av starka gruppbehov. Att höra till en grupp och
ingå i dess gruppanda. Detta gäller också de ljumma. I den långvariga, väl
arbetande analysgruppen, också om den, genom den ständiga reflektionen
avstår från inneboende önskningar att realisera gruppsliga behov som
sträcker sig utanför gruppens ram, till förmån för att bl a utforska dem i
verbalt meningsutbyte så uppstår efter hand en mycket stark och
sammansvetsande gruppkänsla. Den upplevs som en grupp, inte ett
transpersonellt forum för erfarenhetsutbyte. Speciellt tydligt blir detta i
en analytisk grupp som kunnat utveckla sin process under längre tid. Delade
erfarenheter om vad gruppen klarat av för svårigheter under sin historia
skapar en kollektivt positiv överföring som är av största värde när nya
medlemmar tillkommer som initialt överfalls av frustrationer av alla de
slag.
Den positiva gruppandan möjliggör att gruppen inte möter attackerna från
de nya med motattacker. Gruppens förmåga att hålla och härbärgera upplevs
som att man ändå finns till i en grupp som existerar, inte som i en
oförutsägbar mindre folksamling. Samtidigt som gruppens laganda är till
hjälp för nykomlingen så erfar nykomlingen sitt värde för gruppen, bl a i
det att han eller hon fungerar som en nytillkommen 'gäst', med öppna ögon
och nya perspektiv. Det är ju nämligen så att även om gruppledarens funktion
är att vara en gäst i verkligheten som kan spegla gruppen och stimulera
gruppmedlemmarna i denna aktivitet, så förbrukas också gruppledaren.
Gruppledare är också gruppvarelser som blir blinda i sin vanemässighet. Min
erfarenhet är att nya medlemmar alltid demaskerar sådana processer i gruppen
som också gruppledaren bidragit till att hålla gömda för insyn. När gamla
medlemmar slutar och nya tillkommer tar gruppen alltid nya språng, uppsöker
nya områden i sitt psykologiska landskap.
Vad är det som åstadkoms genom gruppanalytisk psykoterapi? Det vanligaste
svaret är kanske personlig insikt bland dess deltagare. Jag vill inte
invända mot detta. Däremot vill jag framhålla att gruppanalysens främsta
betydelse ligger på en annan nivå; upplevelsen av det som med ett engelskt
ord kallas sharing. Det innebär att faktiskt känna att man kan tala och
lyssna, vara, och förmedla sig själv tillsammans med andra. Det handlar om
en upptäckt och en upplevelse att det man själv känner faktiskt hör samman
med den delade gruppsliga verkligheten och att det man faktiskt känner och
tänker hjälper de andra på samma sätt som deras erfarenheter förverkligar
och förtydligar de egna. I dessa stunder av uppriktig dialog överkommer,
eller åtminstone bearbetar man den sociala fruktan som är all ensamhets och
all neurotisk individualitets moder. "Jag kunde till sist tala om det precis
som det var så alla förstod" är en replik jag ofta hört. Vad var det de
talade om? Sällan en nytillkommen insikt, utan något gammalt och känt men
något som dolts för världen. Vad det något nytt för gruppen? Knappast! Det
var något som alla förstått, men där avsaknaden av orden gjort det kända
obekant och oanvänt. I denna 'sharing' manifesterar sig gruppens
erfarenhetsutbyte på sånt sätt att den integrerar mänsklig erfarenhet och
människor på det sätt som också kallas socialisation.
Även om man med noggrant förberedelsearbete på ett trovärdigt sätt kan
bana väg för många patienter, vilkas fallenhet för internalisering är
vacklande så måste vi konstatera att antalet människor som snarare
externaliserar, än internaliserar det lidande som livet i deras grupper
medför är många; och tur är det! Deras utsatthet för grupplivets alla
transpersonella processer är givetvis inte mindre än för andra, och deras
behov av att ta del och förvalta dem på ett konstruktivt sätt är lika stort
för dem som för andra.
Den renodlade analysgruppen maximerar den transpersonella processen,
samtidigt som den minimerar deltagarnas möjligheter förändra gruppens
grundstruktur. För deltagare som av olika anledningar inte förmår
internalisera upplevelserna i gruppen, utan som kräver en förändring av
själva gruppstrukturen, dvs externaliserar och gör gruppen 'ansvarig' för
den plåga som erfars blir analysgruppen en dålig form av terapi i alla
bemärkelser. Jag tänker på gruppdeltagare som kräver att få träffa våra
kollegor, koka kaffe, bjuda hem gruppen på lördan, förföra vår
favoritpatient, göra något roligt, ringa på nätterna! Paradoxalt nog visar
dessa deltagare goda gruppsliga talenter men dessvärre uttrycker de sin
egen, och många andras gruppsliga plåga, längtan och maktlöshet så tydligt,
oförblommerat och uppfordrande att vi också i en grupp där insikt och
delaktighet hyllas måste försvara vårt behov av att vara ifred. Dessa
personer blir ofta 'drop-outs' och betecknas ofta tyvärr som 'svåra
patienter', alltför störda patienter, i mer generell mening.
Senare erfarenheter av just dessa patienter gör att jag nu snarare skulle
vilja påstå att just den analytiska gruppen är för svår för dem, vilket inte
får förväxlas med att dessa personer i relation till andra gruppstrukturer
kan ha en synnerligen konstruktiv roll i sina grupper och också i den rollen
kan dra samma nytta av gruppanalytiska interventioner.
Mina erfarenheter från Skå, en vårdande storgrupp
.
Som grupp betraktad är Skå ett samhälle där ett hundratal människor lever
i ett enda syfte: att livet på Skå skall främja allas psykiska och sociala
hälsa, men i synnerhet givetvis de familjers som bor där i det uttalade
syftet att få hjälp med sina ofta synnerligen svåra livsproblem. De lever
och bor på Skå under ofta flera år tillsammans med personal och deras
familjer.
I ett transpersonellt avseende är samhället Skå en oändligt rik,
sammansatt, oöverskådlig och kaotisk erfarenhetsvärld. Här finns, för att
förenkla framställningen en uppsjö av både goda och onda erfarenheter av
mänskligt liv samlade. Anlägger vi ett gruppanalytiskt perspektiv på Skå så
handlar arbetet om att befrämja sådana kommunikationsstrukturer som
tillvaratar gruppens samlade erfarenhet till gagn för alla dess olika
medlemmar. Som gruppanalytisk ledare av detta samhälle blir uppgiften att
tjäna helheten på ett sådant sätt att vård "skapas i, av och genom gruppen".
Majoriteten av patienterna antingen de är barn eller vuxna, tillhör den
kategori som kallas 'svåra, vårdresistenta patienter' som saknar
'sjukdomsinsikt' och som uppfattar omgivningen som orsaken till deras
lidande och som i ord och handling agerar ut sin frustration mot världen. I
allt väsentligt delar de faktiskt gruppanalytikerns sätt att förstå
verkligheten, men deras eget sätt att förmedla sin insikt, i kombination med
omgivningens sätt att försvara sig mot dem, skapar också en social autism,
visserligen ofta dramatisk och högljudd men som likafullt döljer, eller
omvandlar den de verkliga problemen till förlorade maktkamper för alla dess
aktörer.
Det första intrycket jag fick av livet i byn var det livliga samspråk som
ständigt ägde rum. Man ägnade nästan alla tid att prata; i par om par, i små
grupper och i stora. I den utsträckning man arbetade så bestod arbetet mest
av paus och prat. Man var tillsammans och pratade på dagen, kvällen och
natten. Samtalskonstellationerna var ofta en blandning av personal och
gäster, barn och vuxna.
Mitt andra intryck var att, förutom några få fasta gruppbildningar ( i
allmänhet bestående av personal med mera specifika arbetsuppgifter ), så
organiserades samvaron och samspråken spontant. Det fanns ingen riktig
ordning i gruppstrukturen. På Barnbyn rådde en fri, och ständigt föränderlig
gruppbildning rum. De samtal som fördes i alla dessa pratkonstellationer
var, enligt mina mått mätt, synnerligen fria och öppenhjärtliga. Man grät,
skrattade, bråkade, djävlades, skvallrade, berättade minnen, blandat med
allsköns vanliga trivialiteter. Att ta del av dessa samtal var som att sitta
i den analytiska gruppen när den är som bäst.
Men som sagt, grupperna var spontana. De hade inga gränser och följde
inga avtal. När samtalet ebbat ut, eller blivit för hett, skingrades
gruppen. Folk flöt omkring i den transpersonella processen.
Två undantag fanns. Stormötet då alla byns aktiva aktörer, barn och vuxna
förväntades delta. Denna grupp, som ständigt pågick träffades en gång i
veckan under en timmes tid. I denna grupp sammantvingades så att säga byn
transpersonella erfarenhet. Gruppen leddes av en ordförande som efter bästa
förmåga försökte få församlingen att ta ställning till ett antal, för byn
'viktiga' aktuella frågor. Efter det att frågorna avbetats, vilket ofta tog
en kvart, så var det fritt fram för mera spontana diskussioner och samtal.
Det hände att denna storgrupp av och till utvecklade samtal, uppriktiga,
viktiga och direkta meningsutbyten som till 100 procent infångade allas
uppmärksamhet. Men det hände också att larmet från det transpersonella
kaoset bestod, att inga ord infann sig som kunde bringa reda i alla känslor
som flöt omkring och penetrerade alla deltagares sinnen. Stormötets atmosfär
var en tydlig spegel för det mera allmänna tillståndet i byn. Jag kom att
kalla den min barometer. Men som sagt denna grupp hade gränser och
framkallade därmed 'gränsens ångest'. Det var många som av och till inte
uthärdade att komma, eller stanna kvar till slutet. Men det stora flertalet
klarade denna utmaning, visserligen alltid med knotande i början, men ofta
ville man inte sluta, när tiden väl gått.
Ett annat undantag var de många tillfälliga, arrangerade, eller påbjudna
grupperna, som bildades för att lösa olika kristillstånd. Också dessa
grupper hade gränser i tid och rum och tydliga uppdrag. I dessa grupper
upplevdes gränserna i allmänhet som naturliga och konstruktiva och sällan
uppstod någon form av 'utagerande beteende'. Man kände sig delaktig i de
gränser som fastställts.
Här träffade jag nu människor som alltså vanligen beskrivs som
behandlingsresistenta och omotiverade. Patienter som är omöjliga att få
djupare kontakt med, som inte vill prata och saknar sjukdomsinsikt.
Patienter som projicerar sitt inre elände på omgivningen. Men det jag ser
och erfar är nämast det motsatta; de pratar, söker hjälp, reflekterar och
försöker förändra sina liv. De söker ständigt kontakter, engagerar sig i
grupper och i parrelationer. Ständigt söker de samtal och kontakt. De ringer
vid alla tider och ber om hjälp. De tar initiativ till gruppmöten som de
tycker behövs. De knotar över storgruppen, men de klarar av den och
utnyttjar den. Med full uppriktighet konstaterar jag att dessa 'patienter'
är de mest motiverade jag stött på, de minst garderande och de mest
gruppengagerade. Inom ramen för bysamhällets konstruktion är de idealiska
gruppdeltagare.
Jag tyckte jag befann mig i ständig gruppanalys och trivdes som fisken i
vattnet. Det enda problemet var att denna fritt flytande gruppbildning, med
dess fritt flytande samtal inte stämde med den modell av gruppanalytiskt
institutionsarbete jag hade vid den tiden. Det fanns ju inga gruppanalytiska
grupper, inte heller några gruppanalytiska regler för hur interaktionen kan
organiseras och integreras. Plågad av samma nit och villfarelse som
konsulenterna på ålderdomshemmet, de terapeutiska reformatörerna, tog jag
mig för att inteckna, schemalägga en stor del av veckans dagar med olika
ordnade grupper; alltifrån terapeutiska grupper till olika form av
arbetsgrupper, samt införde ett system där olika gruppledare kunde träffas
för att samordna och integrera erfarenheterna. Förslaget möttes med stor
entusiasm till en början, men misslyckades kapitalt. Uppenbart var att man
inte förmådde uppleva gruppernas gränser i tid, rum, uppdrag och
sammansättning som en trygghet och ett säkert utrymme. De blev inte
'boundery och space' i en Winnicottsk mening. Man ville byta grupper, ändra
tider och uppdrag. Man pratade skit om andra grupper. De som av någon
anledning gillade sin grupp reste upp barrikader av sina 'goda' gränser.
Patienterna började visa samma slags symtom som de brukat betecknas med. I
behandlarstaben lyckades vi inte integrera processen. Också vi blev osams!
Dessbättre kunde detta system avskaffas. Livet i byn återgick till sin gamla
ordning. De spontana gruppbildningarna tog vid och patienterna blev
friskare. Det är genom misstagen man lär sig och av detta misstag lärde jag
mig mycket.
Jag förstod att det är Byn, som i sin tranpersonella helhet är varje
patients Behandlare. Det är Byn man söker hjälp hos, det är Byn man vill bli
hjälpt av och det är Byn man vill vara så helt och fullständigt tillhörig.
Det är också Byn man känner sig hindrad av, rädd för, besviken på och måste
försvara sig mot. Friheten att kunna själv bestämma, eller åtminstone känna
en tillräcklig medbestämmanderätt är nödvändig. En väsentlig del av denna
frihet är att själv bestämma över sin gruppsliga tillhörighet och att själv
skapa sina nödvändiga grupper. Om denna frihet finns i tillräcklig
omfattning uppstår en gruppbildning som deltagarna kan uppleva som sin egen.
Dessa då visserligen ofta synnerligen föränderliga gruppbildningar blir en
slags företrädare för BYN. Om en alltför stor del av tiden är intecknad av
påbjudna grupper känner sig gruppmedlemmarna lurade och uteslutna från byn,
deras känsla av maktlöshet förstärks och livet i deras grupper blir inte en
gruppanalytisk oas utan ett fängelse, en asyl eller förvisningsort. Och som
sagt även om den anvisade gruppen råkar upplevas med vällust, så blir
följden att den barrikaderar sig mot helheten samtidigt som den ansetts och
attackeras av de andra.
Alla grupper, oavsett om de påbjuds eller bildas spontant bildas inom
ramen för ett större gruppsligt kontext och företräder aspekter av detta
kontext. Den institutionella gruppen bär eller inrymmer och symboliserar en
del av helhetens tranpersonella erfarenhet. Det är med sikte på denna helhet
som gruppen organiserar sitt inre arbete för att bättre och bättre hantera
denna helhet.
Det finns en tydlig parallellitet mellan jagets förhållande till det
omedvetna, den lilla gruppens identifikatoriska process i förhållande till
den transpersonella och smågruppsbildningens förhållande till den
institutionella helheten. Dessa 'instanser' skapar mening, bidrar till
överlevnaden, men i sin fixering begränsar de likväl sina 'systems'
möjligheter. Ett analytiskt arbete inom en institutionell storgrupp måste
därför innebära att samtidigt både skapa betingelser för en fri
smågruppsbildning som förutsättningar för deras ständiga rekonstruktion, då
deras betydelse tjänat ut eller då de bildar barrikader i systemet.
När jag väl insett värdet av den mycket fria och ständigt pågående
gruppbildningen inom byn, och dessutom förvissat mig om nackdelarna, eller
tom omöjligheten att själv skapa gruppsliga strukturer öppnades en möjlighet
att arbeta i de många spontana grupper, dit jag och andra medarbetare
ständigt inviterades för att bistå med 'gruppanalytiskt arbete' ( även om
detta inte explicit uttrycktes ). Med detta menar jag att följa det som
utspelar sig i gruppen och vid tillfälle kommentera och intervenera i de
processer som pågår. Under åren som gått har jag lärt mig åtskilligt om
gruppanalytiskt arbete i form av 'in situ- analys' i spontant eller
naturligt uppkomna grupper som jag kan jämföra med att arbeta analytiskt i
arrangerade 'add hoc' grupper. Skillnaden i teknik är möjligheten den att
man i den naturliga gruppen måste tillåta mer av sin egen spontanitet och
impulsivitet, att handla först och tänka sen, ty tillfället för intervention
kommer sällan åter. En medarbetare gav mig en flugsmällare i
födelsedagspresent. Han tyckte den symboliserade och beskrev mitt
arbetssätt; det gäller att avvakta, noggrant studera flugans (processens)
rörelse och sen utan tvekan klippa till! Ett krav är givetvis att man kan
arrangera sitt övriga arbete så att man kan vara så tillgänglig som möjligt
för gruppernas invitationer.
Dessa är ofta av två slag. Oftast träffas grupper, eller bildas grupper
utan egentlig anledning. Man sammanstrålar vid kaffebord, vägkanter eller
vid gruppers naturliga sammankomster. Dessa spontana grupptillfällen lämpar
sig ofta utmärkt för analytiskt arbete. Ingen förväntar sig något och ingen
upplever situationen som terapi. Deltagarna framträder utan rädsla för att
visa sig, samtidigt som man mycket tydligt visar sig. I dessa sammanhang
uppträder jag som en 'dubbelnatur'. Jag har inte svårt att förena rollen av
en som bara råkar vara med, men den sida av mig själv som erfar, iakttar med
flugsmällan i handen. Det handlar i grunden om en inställning att hela
tiden, oavsett var man gör faktiskt hålla i minnet att man anförtrotts
rollen att arbeta som gruppanalytiker, dvs bistå gruppen med kommentarer som
kan stärka och hålla igång ett reflekterande arbete för gruppens bästa. Ofta
inviteras man till grupper då det är kris i gruppen. Att en kris skapats i
gruppen handlar dels om processer inom gruppen, dels om processer i gruppens
kontext som uttrycker sig genom gruppen. Varje kris är ett viktigt
analytiskt tillfälle, ty krisen förmedlar alltid något betydelsefullt. Den
är alltid en ny möjlighet till insikt, delaktighet och förändring. Men
krisen är också en risk, då den också kan leda till splittring och
fragmentering av både den krisande smågruppen och dess kontext. Som
gruppanalytiker måste man därför ha stor beredskap att medverka i gruppen då
den önskar det.
Blott det faktum att man infinner sig i gruppen har en påfallande positiv
effekt. En grupp i kris uppträder ofta som en kamp-flykt grupp. Den har
'drabbats av ett ont' som dess deltagare själva inte förmår hantera på annat
sätt än genom gemensamma externaliseringsprocesser. Det gruppen behöver är
en 'vänlig själ' som säger 'stopp, vänta, tänk efter'! Man behöver
egentligen sällan göra något mer än detta och stanna kvar med gruppen tills
krisen bedarrat.
Gruppens krisbetende är en av gruppens återkommande 'vanemässigheter',
där just onda aspekter av den transpersonella processen kondenseras och
hanteras genom ett intensivt, på externalisering grundat kamp-flykt
beteende. Närvaron av nytillkommande i gruppen rubbar ofta denna process,
förutsatt att de kan hjälpa gruppen härbärgera utfallen och attackerna, dvs
ge sådan mening till dem att deltagarna förmår börja ta till sig, och tala
om det som gör ont, istället för att bara skrika ut sin smärta och skicka
smärtan vidare.
Genom sin närvaro blir man också delaktig i krisen, lär sig om de
motsättningar och konflikter den handlar om och kan bidra till att hindra
att den splittrar och fragmentariserar bysamhället eller gruppen. Inte
alltid, men ofta leder krisbearbetningen i gruppen fram till att andra
människor utanför gruppen involveras i stunden eller efteråt. Kriser leder
fram till arrangerade, större gruppsamlingar efteråt. Denna form av
gruppanalytisk krishantering leder till ökad integration i det större
systemet.
Krisbeteende på såväl individuell som gruppslig nivå är i praktiken
socialisationsprocessens motor. Frid och lycka är trevligt, men det är
lidandet som sammanför människor. När vi misslyckas med att förvalta
lidandet på ett socialiserande sätt får samma lidande en motsatt effekt. Det
förvärrar den bristande socialisation som det är ett uttryck för.
Symtom och socialisation
I gruppanalytisk teoribildning uppfattas det individuella lidandet,
oavsett i vilken form det visar sig som ett uttryck för en grupprocess och
givetvis också som ett problem för den grupp inom vilken det skapats och
existerar. En teoretisk ansats av detta slag leder oss fram mot två
väsentliga frågor: är det meningsfullt att behandla individer utanför 'sin
grupp', och är det konstruktivt att, ur ett samhällsperspektiv behandla
enskilda individer ? Några enkla och entydiga svar på dessa frågor kan
knappast ges. Antagligen är många överens om att brutna ben, hål i tänderna
och blödande magsår utan vidare lämpar sig väl för "individuell" behandling,
även om också de, i sista hand är grupprelaterade. Sannolikt innebär dessa
sjukdomars eventuella botande heller ingen nackdel, utan snarare en fördel
för den grupp den sjuke tillhör. Men för de slags lidanden som berörs i
denna framställning och som i djupaste mening har sin rot i vår gruppsliga
existens, t ex psykiska och sociala problem är svaret mer komplicerat. Ur en
praktisk etisk synpunkt finner jag det närmast självklart att en lidande
person skall få bästa möjliga hjälp, men jag finner det också självklart att
denna hjälp helst bör ges i en sådan form att det nätverk av människor, inom
vilket lidandet uppstått, genom hjälpinsatserna skall kunna reparera sin
sociala funktion. I Foulkes mera spekulativa texter talar han om hur ett
brett tillämpat gruppanalytiskt arbete skulle kunna kombinera den
'individuella behandlingen' med social reparation.
I sin uppsats, The group analytic method, från 1927 argumenterar Trigant
Burrow för att analytiskt arbete måste ske i grupper, det borde inte på
grund av eftergifter för neurotikerns individualistiska anspråk låsas in i
hemliga konferenser bakom lykta dörrar. Ett sådant förhållningssätt
förstärker den sociala fruktan, mot vilken all (pseudo) identitet är ett
försvar. Rädslan att "associera fritt", dvs uttrycka det man faktiskt känner
och tänker, är inte ett neurotiskt, utan ett socialt motstånd, . Människan
måste komma över sin sociala fruktan för att det gruppliv mot vilket vi
närmast organiskt behovsmässigt hör till skall kunna fortgå att utvecklas.
Människan kan inte förstå eller förstås utanför ett sammanhang där vår
grundläggande gruppslighet - dess längtan och fruktan finns med. I de
hemliga mötena berättar individerna samma "historia" i tron att de är
ensamma om den, och även om de nu finner någon att dela den med så
symboliserar biktsituationen att dessa mänskliga historier dock hör hemma i
tättförslutna terapirum. Att de inte hör inte hemma på den offentliga
arenan. Neurotiska är vi alla, tycks Burrow mena, med det är inte problemet.
Problemet är att vår sociala fruktan för livets kanske mest centrala
upplevelser driver oss bort från den grupptillhörighet där de skapats, in
mot en neurotisk, individualiserad isolering där vi riskerar att förlora
kontakten med våra grupper och bidra till splittring och desintegration.
Det faktum att just neurotiskt och annat psykiskt lidande i vår
upplevelse och självvärdering upplevs som så personligt och i allmänhet
laddas med skuld och skamkänslor legitimerar dock i viss mån att vi
tillhandahåller "hemliga konferenser", också om dessa för individen möjligen
reparativa processer har ett socialt pris i form av att neurotikerns
berättelse inte återförs till det sociala forum den hör hemma. Mycket talar
också för att en lyckosam individuell behandling av ett 'psykiskt lidande'
kan bidra till reparativa processer i åtminstone den mindre grupp där
lidandet vuxit fram.
Men för de mest lidande och svåraste sociala problematikerna, både barn
och vuxna är situationen annorlunda, liksom förutsättningarna för att
'använda lidandet' för ett socialt integrerande, eller socialiserande
arbete. Det sociala problemet är ofta konstituerat som ett grupproblem, där
en malign grupprocess av och till formligen exploderar. På Skå har jag på
nära håll kunnat iaktta dessa grupprocesser. Den 'styrka' de har förklarar
varför självinsikt, goda råd, uppmuntran eller hot - dvs typiska inslag i
det individuella casework arbetet - knappast verkar. Individen blir faktiskt
ett 'offer' i sin grupp, vars övriga medlemmar likaledes blir 'offer' för
grupprocessen. Däremot har jag erfarenhet av att denna maligna grupprocess
inte är opåverkbar för en 'gäst' som ger sig tid att komma till gruppen just
när den behöver det som bäst. Den ofta skenande externaliseringsprossen
stoppar upp när gruppen inte längre känner sig helt utelämnad till sig
själv.
För att bli en gäst som kan inviteras måste emellertid terapeuten vara
beredd att arbeta inom den ram som den sociale problematikerns grupp, i
kraft av sin process fastställer. Vi måste vara beredda att följa gruppen så
långt det är möjligt för att fånga den då den verkligen ger sig själv
tillkänna. Lyckas vi med detta finns goda förutsättningar för att
internaliserande processer tar vid och ett reparerande arbete i gruppen tar
sin början.
Det avgjort största hindret för en sådan utveckling är att
terapeuten-socialarbetaren inte på ett trovärdigt sätt kan acceptera den
sociale problematikerns grundläggande verklighetsuppfattning: att orsaken
till lidandet finns i gruppen. Om klienten upplever att hjälpen sker utifrån
premissen att det är individen som skall ändra sig, eller om deltagandet i
gruppen sker utifrån en kontrollerande övervakningsposition blir terapeuten
förbrukad, och uppfattad som en ny del av det plågsamma systemet. Den som
förstått gruppanalysens teori rätt borde inte ha svårt att acceptera den
sociale problematikerns ståndpunkt att det är 'gruppens fel' också fast man
förstår att det i sista hand är individen själv som för tillfället
externaliserar.
Slutord
I detta avsnitt har jag gjort ett försök att teckna ner erfarenheter från
grupper och kliniskt arbete med grupper, betraktade ur ett gruppanalytiska
perspektiv. Avsikten har varit att på olika sätt illustrera gruppers
kapacitet och deras betydelse för det mänskliga överlevnadsprojektet. I
likhet med vad många gruppanalytiker postulerar pekar också dessa
erfarenheter på att individen är en artefakt av sina primära
grupptillhörigheter. När vi förmår acceptera detta kommer vår uppmärksamhet
att förskjutas från individen till gruppen. Vi kommer att söka oss till
gruppen, intensifiera våra ansträngningar att begripa, använda och hantera
dess processer. Detta betyder inte att vi försummar individen. Grupper kan
inte tala. Grupper kan inte lida. Grupper kan inte tänka. Men människor kan
tala, lida och tänka där de befinner sig i sina grupper. Och det de talar
om, lider av och tänker om rör deras grupp, och deras liv i sin grupp. Den
mänskliga rösten talar till de närvarande och om det närvarande. Gruppen är
aldrig ett tyst och mörkt auditorium som blott får ta del av sina aktörers
historiska ekon. Gruppanlys är väsentligen en gruppsituation där människor
genom alla sina språk kan tala med varandra, och där detta "samtal' kan
finna ett gemensamt språk som förenar individerna med gruppen.