Det är inte lätt att tala, finna ord för det man kunde behöva tala om. Det är inte alltid ens så att man riktigt vet vad man vill tala om. Människan är ingen maskin. Ord kommer inte fram på beställning. Deras ursprung och destination är ofta okänd. Man vill komma till tals, men orden som pockar på är ofta undflyende. De försvinner lätt någonstans på vägen mellan intention och handling. Det finns också ett annat dilemma. Blotta tanken på att uttala det som kunde sägas, borde sägas väcker olust. Att verkligen tala är så svårt.
Annat är det med pratet. Alla de där orden och meningarna som rinner som flytande vatten eller formar sig till en taktfast dans. Pratet går liksom av sig självt i ordströmmar och ramsor. Men säger de egentligen något? Är det inte mest tomma ord för döva öron?
Nu skall sägas; alla har kanske inte lätt att prata. Inte minst dom som rids av ett krav att orden måste säga något, inte bara vara genom att höras
Att lyssna, verkligen lyssna är lika svårt som att tala. Det är inte lätt att fånga in det som verkligen sägs i bruset av alla orden och gesterna. Att faktiskt våga lyssna, visa att man lyssnar noga och uppmärksamt på den som talar väcker en slags genans; det är inte riktigt fint att vare sig titta eller höra. Att verkligen lyssna till den andre, inte bara höra på är svårt. När vi lyssnar hör vi ibland sånt vi inte vill höra eller förmår höra. Ibland är det omöjligt att trots ansträngning höra något vi kan lyssna till. Men det händer också att vi avlyssnar sånt vi instinktivt känner att den andre inte vill berätta om, eller för egen del inte vill förmedla att vi hört. Rädslan för urscenen, åsynen av det mest förbjudna och hemlighållna är lyssnarens ständiga följeslagare. Det är lätt att höra på, nicka och le. Men att lyssna, det är svårt det! Som lyssnare till den andre befinner vi oss ständigt i ett landskap ofta dolt i dimma, men stundtals så klart och tydligt att det vi erfar inte får erkännas.
När någon lyssnar och faktiskt hör något uppstår ett "svar", en resonans. Detta svar kan vara ord i en replik, men lika gärna en slags uppfattningsbar förstärkning eller koncentration av vår uppmärksamhet. Detta svar, sprunget ur lyssnandet ger den talande impulser att söka sig närmare in i det han söker tala om, eller ett nytt, i nuet levande och stimulerande perspektiv på det han talar om.
Talande och lyssnade finns med, följs åt och förstärker varandra i det vi kallar dialog. Lyssnande är en förutsättning för talet och talet en förutsättning för lyssnandet. Men både talandet och lyssnandet vilar på en ytterligare förutsättning. Tystnaden. En dialog mellan människor har ett väl tilltaget vilorum, födelserum i tystnaden. I pratandet har tystnaden ingen plats. Där strömmar orden och replikerna fram, nästan som vore deras syfte blott att fylla ut tystnadens tomrum. Men den som söker tala måste vara och vila i tystnad för att lyssna till både sig själv och den andre. Och utan tystnad kan man inte finna något att lyssna till. Lyssnandet är ingen passiv sysselsättning eller automatiserad perception. Lyssnandet är högst aktivt. Djupt inifrån, från vår inre tystnad då vi fångar upp vad vi kan lyssna till, riktar vi vår uppmärksamhet till något av det som finns i den andres tal eller röster i vårt inre som kommit till liv.
I dialogen, när vi talar och lyssnar till varandra, söker vi inte bara varandra utan oss själva. Det är tystnaden som är länken eller jordmånen som gör att i en verklig dialog förenas inte bara människor med varandra, utan var och en, samtidigt med sig själv.
Man kunde tro att en dialog, när den väl kommit till skulle fortsätta i all evighet. Så är det inte. Den förening av mänsklig uppmärksamhet som skapas i dialogen måste brytas och lämna plats för pladder, prat och åtskildhet. Kanske pratets funktion faktiskt är att möjliggöra att man får vara just åtskild, men ändå i en anda av att vara tillsammans.
Vårt förhållande till prat och dialog avspeglar vår djupa kluvenhet, två existentiella nödvändigheter, mellan att träda fram och att gömma undan oss, vara utom räckhåll. Dialogen ger oss möjlighet att träda fram som talande och lyssnande människor, men detta framträdande når en smärtgräns som liksom jagar oss tillbaka in mot våra gömslen där vi får vara i fred för både varandra och oss själva.
Den som inte litar på sin förmåga att gömma sig undan vågar sällan vara tyst eftersom tystnaden främst inte är en tillflyktsort att gömma sig i utan en födelseort för att träda fram. Vi människor är bra lika de andra djuren. Vi lär oss att gömma oss och vi lär oss att träda fram. Lycklig är den som lärt sig att följa och lita på sin förmåga att följa denna pendling och att finnas i en mänsklig omgivning där detta pendlande tillgodoses.
I många år har jag arbetat med psykoterapi och närbesläktad verksamhet. Med det menar jag samtalssituationer där en människa, eller en grupp människor avsiktligt söker komma till tals om sådant som man kan ha glädje att tala om. Uppdraget är att skapa en dialog där vi genom orden och allt det andra som kommer att ske i samvaron skall komma i beröring med varandra och oss själva. Komma till tals. Uppdraget är inte att skapa blott en trevlig pratstund.
Denna ansats väcker till liv både en djup längtan och möjligen en ännu djupare fruktan. Den längtan som finns handlar om möjligheten att framträda och möta och beröras av andra som träder fram. Den fruktan som uppstår gäller var man kan gömma sig, var man kan vara ifred för sig själv och andra. Det är två högst relevanta känslostormar som blåser fram genom dem som ger sig i kast med att skapa en dialog. Under årens lopp har jag kommit fram till den uppfattningen att konsten att biträda samtal som syftar till dialog, vare sig det gäller psykoterapi eller andra dialoger handlar om att uppmuntra människor att uthärda och använda sig av båda centra i denna känslostorm.
Det rumsliga arrangemang man tillhandahåller för samtal som syftar till dialog består ofta uteslutande av ett antal stolar eller fåtöljer, placerade så att alla deltagare kan se och tala med varandra på lika (rumsliga) villkor. I en grupp sitter man således i en ringformation, helst utan bord, öppen för insyn och utsikt. I samtal på två kan stolarna stå vända mot varandra eller snett mot varandra. Sällan finns något bord eller andra möbler mellan de samtalande. Detta sittarrangemang är rationellt ur dialogsynpunkt och det är samtidigt en slags symbol för dialogtanken där en förväntan på att just en dialog mellan deltagarna skall infinna sig.
Detta arrangemang är provokativt i den meningen att inget skyddsrum är tillgängligt i rumslig mening. Det går inte att undkomma de andra och det går inte att undvika att själv framträda, åtminstone kroppsligt, t ex i form av gester, miner och ansiktsuttryck
Detta sittarrangemang appellerar starkt till lusten av eget och andras framträdande. Här finns alla möjligheter att komma till tals, i samspråk med alla. Vi ser, vi syns, vi hör och vi hörs. Men samtidigt kommer frågorna från den andra stormvinden; var finns skyddet, hur kan man gömma sig och få vara i fred från ord och blickar. Finns här någon möjlighet för mig att dra mig undan, ett ide där jag får vara mig själv i fred från de andra.
Under de många år jag arbetat med grupper har jag steg för steg insett hur provokativ denna dialoginriktade samtalssituation är. I den vardagliga samvaron i hem, på arbetsplatser och i nöjeslivet använder vi "placering" och "placeringsolikheter" ständigt för att reglera vår synlighet och osynlighet. Till olika platser i rummet knyter vi fantasier och föreställningar om var man bäst framträder eller gömmer sig. Friheten att välja plats, och just den plats som i föreställningens värld är den säkraste eller mest optimala för våra syften är synnerligen viktig. Cirkeln med likadana stolar, utplacerade på samma avstånd från varandra fråntar oss det mesta i detta både reella och symboliska val. Inför ordet (i cirkeln) är vi alla lika och oskyddade. En annan aspekt är att vi i cirkeln faktiskt äger samtalsrummet med lika andelar. Att dela lika kan givetvis, och skall givetvis ur dialogsynpunkt uppfattas som ett gott värde. Men vill vi dela lika? Vill vi ha samma ansvar, samma förutsättningar? Vi är så vana och finner en sån bitter tröst i att förstå ordlöshet, makt och maktlöshet i termer av att "jag satt där jag satt". I många grupper som jag arbetar med, trots deras uttalade syfte att utveckla dialog, är det otänkbart att sätta sig i "ring" och på allvar konfrontera sig med varandra och den avsikt man medvetet, i ord, säger sig ha.
Utifrån många människors föreställningsvärld tycks det vara svårt att tro att tystnad och avskildhet, inre ro och frid kan finnas i en "ring". Eller annorlunda uttryckt; att synlighet och osynlighet som mänskliga aktiviteter faktisk kan pågå samtidigt. Det tar ofta lång tid för deltagarna i en terapeutisk grupp att på allvar känna att synligheten, den lika och ständiga exponeringen faktiskt är förenlig med att vara för sig själv - och osynlig - bland de andra. Ringen hindrar oss inte att vara tysta, privata, ensamma och skyddade. Men det tar sin tid att göra denna upptäckt. Det går att vara sig själv, förbli hos sig själv bland andra så mycket man det behöver. Det tar tid att förstå att cirkeln också ger alla samma möjlighet att lyssna och vara med sig själv och att det är skillnad mellan ögon och röntgenstrålar.
Psykoterapeutiska samtal äger rum inom en på förhand bestämd tidsram. De har en för alla känd början och slut. Många andra samtal som syftar till en verklig dialog skulle vinna på att iaktta samma slags tidsmässiga disciplin. Den fasta ramen ger oss lika makt och äganderätt i förhållande till den tid som står till buds. Inom ramen kan maktkamperna om hur tiden används utkämpas, men ramen är lika för alla medverkande. Man vet hur lång tid som står till buds för samtalet och var och en kan åtminstone i teorin bestämma över hur man använder den. I t ex gruppterapi sker t ex ett ständigt reflekterande hur dess medlemmar "tar" tid, "ger" tid, "förstör" tid och "skapar" tid för sig själva och varandra.
I det vardagliga grupplivet utövar vi makt i hög grad genom att just manövrera tids - och rumsgränser. Ibland sker denna maktutövning alldeles tydligt och medvetet men ofta på ett till synes spontant och omärkligt sätt som kamouflerar maktförhållanden och makt- och maktlöshets anspråk. Denna fasta, orubbliga tidsram är emellertid provocerande på flera sätt - inte enbart genom att den konfronterar och ger inblick i just mellanmänskligt maktspel.
Den går ofta stick i stäv med vad människor i allmänhet föreställer sig om det goda fria samtalets villkor. Den genuina dialogen förknippar vi med frånvaron av tidsgränser. "Låt oss prata en stund så får vi se om det händer nåt. Om inte, så slutar vi. Blir det spännande så fortsätter vi tills det ebbar ut, eller någon tröttnar, eller inte längre anser sig ha tid". Likaså tänker vi att den fria dialogen, det goda samtalet uppkommer spontant, t ex då man råkar träffas och finner något att tala om. Den goda dialogen är som fjärilen som från ingenstans flyger in i vårt synfält, stannar en stund och försvinner. Tidsramen blir i ett sådant upplevelseperspektiv som en instängande eller utestängande bur, ett disciplinärt arrangemang som leder tanken att dialogen skall utvecklas på befallning eller måste avbrytas om tiden är ute.
Det finns också ett annat inslag i provokationen. Tidsramen kan uppfattas som att förtroligheten, dialogen, samtalet måste ske. Att ramen uppfattas som en befallning att öppna sig för varandra. Denna tanke är naturligtvis outhärdlig. Lika outhärdligt är det att tro sig vara i ett förtrolighetens utlovade land och där uppleva att inget under sker. Att vare sig man själv eller någon annan har något att säga, och känna sig tvungen att sitta kvar i denna tomma bur tills tiden är ute. Den fasta tiden konfronterar oss med både allmaktens möjligheter och intighetens fasa.
Början av ett tidsbundet samtal väcker ofta till liv känslor av intighet, meningslöshet och kontaktlöshet. Man har inget att tala om, vill inte tala, vill inte börja, eller känner oro för att tala om det man kanske tänkt sig vilja tala om. I gruppens slutminuter då samtalet kanske hittat fram till meningsfulla dialoger tvingas man till avbrott. Att denna frustration, liksom de djupa känslostråk som den sammanhänger med har ett omistligt värde för att ett levande samtal skall kunna föras, tar tid att förstå. Som terapeut eller samtalsledare måste man hjälpa gruppen att härbärgera - uthärda och ge mening - till dessa "onödiga besvikelser".
Det kan ta lång tid innan man erfar att den fasta tiden just är en förutsättning för att det Winnicott kallar ett lek- eller övergångsområde etableras som en reell upplevelse, att vi som han säger får en tid, en trygg tid att "slösa bort" i ett gemensamt försök att samtala.
Min erfarenhet är att många av oss som arbetar med tidsbundna samtal, trots att vi är väl förtrogna med dessa processer likväl har lätt att kommentera tystnaden, slutenheten och undandragandet i termer av motstånd eller den häftiga oviljan att sluta och förmå gruppen att fortsätta samtalet efter att tiden "är ute" som utagerande. Den typen av kommentarer riskerar att förringa och reducera dessa upplevelser till en psykopatologisk domän istället för att betona och uppenbara dessa känslors värde och nytta. I värsta fall bidrar vi till att hindra eller fördröja att grupptiden blir en trygg tid där ingen behöver samtala men ständigt har möjlighet att göra det.
Om man som jag och många andra arbetar i den psykoanalytiska traditionen ger man ofta en rekommendation att fritt och utan inskränkningar säga det som dyker upp i tankarna. Denna rekommendation ger jag i de flesta sammanhang till människor och grupper som söker dialog. Den fria associationen, grundregeln i det psykoanalytiska arbetet, implicerar bland annat, att skall en dialog komma till stånd måste tanken och orden irra runt, men bottna i det som sker i vårt inre och att allt är värt att noteras och sägas. Att detta givetvis inte är möjligt att bokstavligen leva upp till är en annan sak.
Länge var denna rekommendation den enda jag gav fram till dess jag förstod hur provokativ den är ur skyddssynpunkt och faktiskt missvisande ur dialogsynpunkt. Den ger en idé om den totala öppenheten som ideal och den sätter sitt fokus till själva talandet som ju endast är en del av en dialog. Det är inte svårt att föreställa sig en grupp där dess deltagare faktiskt till punkt och pricka följde rekommendationen; vilken kakafoni! Eller en verkligt hämningslöst associerade analyspatient där texten utan avbrott väller ut genom patientens mun. Knappast någon vidare dialog!
Men faktum är att om rekommendationen uteslutande framhåller det öppna, fria talets värde, öppnas möjligheten till en vantolkning av vad som är viktigt i en dialog. I grupper t ex uppfattas ofta långa tystnader som motstånd och "tysta deltagare" tolkas som att de drar sig undan. Givetvis kan tystnad, och undandragande vara ett motstånd precis på samma sätt som talandet eller deltagandet kan vara det. Men inte generellt! Att dra sig undan i tystnad är nödvändigt för att verkligen vara med i dialogen.
Det är vanligt att rum för dialog ofta är väl ljudisolerade utåt och att dessa ljudisolerande åtgärder är väl synliga för deltagarna. Budskapet i detta är; här kan vi tala öppet, frukta inte orden, ingenting kan och får höras av andra. Jag har alltid funnit detta paradoxalt. Kan dialoger enbart förekomma i ljudisolerade rum, i sociala celler, hermetiskt slutna mot omvärlden? Måste dialogen röra något hemligt, bestå av sådant som inte kan sägas öppet? Betyder det ljudisolerade rummet en uppmaning att man måste bli helt naken i sitt framträdande? Att sitta tyst för sig själv i ett ljudisolerat rum känns lätt absurt! Kanske tystnad och åtskildhet inte är tillåten?
Jag har i trettio år arbetat på en psykoterapeutisk mottagning som inte lagt ner många kronor på ljudisolering. När man sitter i samtalsrummen kan man ibland höra röster - men knappast ord - från andra rum, andra människor som talar. När man går i korridoren kan man också höra röster inifrån samtalsrummen. Det har hänt att människor klagat på detta, men det har också hänt att människor uppfattat detta som ett slags erkännande av att förtroliga samtal inte behöver så mycket skydd, att samtalet tål att till och med höras av andra, att rösterna från samtalande människor faktiskt stimulerar till samtal. Påverkad av Trigant Burrows kritik mot psykoanalysen, bl a just i den meningen att de hemlighållande tvåpersonsarrangemangen rentav riskerar att förstärka den sociala skam, skuld och fruktan som är grogrunden för de individualiserade psykiska åkommorna, erfar jag ljudgenomsläppligheten positivt, om så enbart symboliskt stärkande av dialoger mellan människor .
Numer rekommenderar jag inte enbart den fria associationen i form av tal, utan att man är fri att lyssna, vara tyst, fri att tänka. Fri att söka sig bort, fri att vara för sig själv bland de andra. Det handlar lika mycket om att fritt hitta det som kan uttryckas som att fritt följa sina intryck. Jag söker mig till en rekommendation som appellerar till såväl ett extrovert som introvert modus.
En sista provokation emanerar från de teorier om dialoger och samtal som de samtalande leds av. I psykoterapi är detta alldeles uppenbart. På grund av det allmänna intresse som t ex psykoanalytiskt tänkande skapat har patienter en mängd föreställningar - teorier - om både sig själva och det som skall ske i den terapeutiska dialogen. För att inte tala om terapeuterna! En sådan teori är att det djupt inne i patientens själv finns ett mörklagt, omedvetet liv som via dialogen skall komma fram i ljuset. Dessa antaganden riskerar inte bara att samtalandet mystifieras utan skapar en helt orimlig fruktan. Vad är det som skall framträda ur mitt tal? Vilka grodor skall där hoppa ut? Hur skall jag skydda mig så inte talet förråder mig? Tanken på att det finns något färdiglagat därinne i mig, något som kanske skapades långt ner i barndomen, som ligger där som en slags kropp och nu kan lockas ut är lika vanlig som galen. När den styr oss blir dialogen inte en livgivande skapelse till vår nytta utan ett slags medium där vårt privata inre skall framträda för oss och de andra som i en spegel. Hur skall man våga tala under sådana förhållanden? Psykoanalytisk teori är fylld av metaforer som lätt används bokstavligt av både terapeuter och patienter. Jag hoppas att t ex Roy Shafers försök att komma förbi den traditionella psykoanalytiska metaforiken och utveckla ett "action language" så småningom får efterföljare .
Det blir inte lättare att komma i dialog med varandra om detta samtal dessutom tänks ha ett högre eller ädlare syfte i form av att blottlägga, klargöra en slags mörkrets makter och kanske befria oss från dem. För egen del har jag haft nytta av teorier på så sätt att de givit uppslag till vad människor gläds och lider av, vad man kan behöva tala om, vad som händer med oss när vi söker skapa levande och berörande samtal. Men teoriernas baksida är att de så lätt formaterar samtalet och hindrar en fri dialog, den dialog som snarare söker förverkliga och fullända sig själv, uppenbara något nytt för de som talar än behandla de talande. Den utbredda tanken att samtalen i terapirummet skall ge insikter om något förflutet eller fördolt som de samtalande måste leta efter skapar lätt en slags anda av bortvändhet i dialogen. Dialogen blir inte ett allvarligt och lekfullt sökande efter varandra och allt det man kan berätta om och avlyssna tillsammans.
Blotta medvetenheten om att teorier finns och att terapeuten företräder någon skapar en förväntan på att arbetet - skapandet av dialogen - skall följa ett schema, ofta i form av systematiserad påverkan och förutsägbara effekter. Jag tror att nästan alla kollegor och patienter håller med mig om att de verkligt livgivande dialoger som då och då inträffar i terapin knappast kan vare manipuleras fram eller förklaras. Inte heller kan deras konsekvenser förutses. De infinner sig som följd av människors ansträngning att finna dem. De ligger också inbäddade i, och är frukten av allt det till synes tomma och irrande pratet och inte minst i all den tystnad och åtskildhet som man delat tillsammans. Den systematik och det schema dialogen behöver består i en ram för samtalet och en hjälp till de samtalande att fördra, förstå och använda alla de känslor av fruktan som uppträder när vi söker komma till tals med varandra och oss själva.
Jag har alltmer kommit att förstå betydelsen av att jag själv som terapeut eller samtalsledare faktiskt måste ha en genuin respekt för människors absoluta behov av att kunna skydda och freda sig, vara åtskilda i vilken form det än tar sig, som prat eller tystnad. Det har blivit självklart för mig att inte uppträda som den öppna, sanna dialogens furir. Jag deltar visserligen själv sällan i pratandet och konverserandet men jag avhåller mig från kommentarer som kan uppfattas som att man gör fel, pratar bort eller misshushållar med tiden. Jag tänker inte på "pratet" eller "tystnaden" som motstånd med mindre än att jag känner mig övertygad om saken.
Jag uppmärksammar och uppmuntrar tystnaden i gruppen, ger kommentarer som legitimerar tystnaden som en oskiljaktig del i en verklig dialog. Hör man något viktigt måste man ta med sig det man hört in i sin egen tystnad liksom man måste låta andra ta tid på sig att ta emot de egna orden. Jag försöker lära ut att tystnad inte är något tomt; i den talar de inre rösterna, ostörda eller frammanade av frånvaron av de yttre. Jag tror numer att tystnaden och det skyddande pratet är allt (sam) talandes grogrund och att min uppgift främst är att göra tystnaden så trygg och legitim som möjligt. Först när de samtalande kan vara tysta eller ha råd och rätt att bara småprata kan mera genuina samtal skapas.
Allt samtalande är ett erfarenhetsutbyte som gestaltas som en ständigt föränderlig berättelse. Skall berättelsen få liv måste man lyssna till den, bidra till den, reflektera över den och lära genom den. I grunden kan jag inte se att mitt bidrag som psykoterapeut eller samtalsledare skiljer sig från andras bidrag. Det som särskiljer mig är främst min förtrogenhetskunskap av samtal. Jag vet en hel del om vad som hindrar oss från att lyssna, berätta och lära. Jag kan identifiera dessa hinder, ge dem en innebörd som bistår lusten att berätta vidare och ibland händer det att mina teorier hjälper mig att lämna bidrag som sätter nytt liv i berättelsen och ger nya innebörder till det vi kommit att lyssna på.
Jag börjar efter alla dessa år på allvar förstå att min roll knappast alls är att bidra till psykologiska konstruktioner av de människor som talar med mig - det får dom göra själva - utan att bidra till att skapa en kultur där talande, lyssnande och tänkande kreerar dialoger som letar sig fram ur tystnaden och pratandet.
Lars Lorentzon är fil.lic., psykolog och psykoterapeut, verksam vid Institutet för Psykoterapi. Har skrivit flera böcker och artiklar framförallt om grupper och gruppanalys.
© Lars Lorentzon
Fyra provokationer
Rummet
Tiden
Rekommendationen
Teorierna
Slutord