Är gruppterapi läskigt? Om skam, rädsla och att våga börja

Då och då föreslår jag gruppterapi för människor som jag tror skulle ha stor nytta av det. Så gott som alla får då samma omedelbara starka känsla - rädsla. Vad är det som gör att just gruppformatet i kombination med det terapeutiska uppdraget verkar så läskigt för många?

För att psykoterapi ska vara hjälpsamt krävs det att vi förr eller senare möter och visar upp oss själva på nya sätt. Detta är svårt och läskigt att göra bara inför oss själva. Än svårare är det att göra inför en psykolog, även med vetskapen att de är vana och med all den trygghet som följer med den professionella relationen. Att visa upp sig själv, sina svårigheter och brister inför en samling främlingar känns för många vid första anblicken som otänkbart.

Det finns två olika sätt att tänka kring denna rädslan:

För det första, jag har aldrig introducerat någon in i en grupp som efteråt sagt att det var värre än de tänkt sig. Tvärtom är den vanligaste reaktionen att det var mindre läskigt än vad den egna fantasin lyckats koka ihop på förhand. Och vid det laget du känner dig redo att utmana dig själv djupare är gruppen inte längre en grupp med främlingar, utan en sammansvetsad cirkel av människor du litar på.

För det andra, och kanske lite paradoxalt, så är rädslan en av dina främsta medhjälpare. Rädslan du känner inför att visa dig själv som du är, ärligt och utan fasad, är förmodligen samma rädsla som bidrar till att försvåra och bibehålla ditt lidande i vardagen. När du hittar modet att möta den rädslan i gruppen är du redan på god väg att förändra det som skapar eller bibehåller dina svårigheter i livet utanför terapirummet.

Hieronymus Bosch - Lustarnas trädgård (1503-1504)

Vanliga rädslor jag får höra

Jag kommer inte bli accepterad

Den vanligaste rädslan är den att inte bli accepterad, eller att bli känslomässigt övergiven. Många har upplevt hur det är att inte känna sig mött när de delar med sig av sig själva och vet hur smärtsamt det kan vara. Gruppen är en plats där den skammen kan förlora sin kraft, när du märker hur du möts av igenkänning och omtanke snarare än dömande.

Jag kommer inte bli bekväm nog för att öppna mig och vara mig själv

Rädslan att visa upp sig själv är mänsklig och begriplig, men den är också den vanligaste anledningen till isolering och ensamhet. Vissa upplever en rädsla att smälta samman med gruppen och deras problem. Att det kommer att bli svårt att vara en egen person med så många andra åsikter, personligheter och andras problem närvarande.

Högre risk för skam

Oron är ofta stor att om du skulle finna modet att visa dig öppet och ärligt så skulle du mötas av fördömanden. För vissa bygger detta på plågsamma erfarenheter medan andra låtit fantasin sköta jobbet på egen hand.

Rädsla för egna impulser

Det finns många människor som av olika anledningar inte litar på sig själva. Det kan handla om en rädsla för egna förbjudna fantasier, egen ilska och aggressivitet eller en låg tillit till att kunna knyta an till andra människor med en fri spontanitet. Att kunna använda sina impulser kan vara en enorm tillgång, men det bygger på att rädslan för det inre livet minskar.

Rädsla för sårbarhet

I slutändan finns det bara ett sätt att komma närmare andra människor och det är med någon form av sårbarhet. Detta kan, men måste inte, handla om att dela med sig av upplevda svagheter och svårigheter. Men lika sårbart kan det vara att uttrycka vem du är på andra sätt, eller att berätta för någon att du tycker om att vara med dem. Risken att bli bedömd försvinner aldrig helt, det är risken vi får leva med om det ska gå att ha ett verkligt och djupt möte med någon annan.

Rädsla för förändring

Att närma sig nya outforskade känslomässiga territorier är per definition läskigt. Vi vet vad vi har, men inte vad vi kan få. Att möta okända delar av sig själv kommer aldrig att vara någon enkel sak. Men i en grupp är tröskeln lägre än i livet utanför terapirummet, eftersom att alla är där för att försöka uppnå en förändring. Därmed finns det en acceptans för att det nya får ske i ditt eget tempo och med stapplande försök.

Sammanfattning

Oavsett vad det är som håller dig tillbaka så är det användbart att fundera över om ifall samma rädsla också håller dig tillbaka i livet. Att våga möta denna rädsla i en grupp brukar för många leda till att det blir lättare att möta den även i livet utanför gruppen, där riskerna oftast upplevs vara ännu högre. På så sätt är rädslan faktiskt en verklig tillgång. Hade du vetat med säkerhet att du skulle klara av en gruppterapi utan dessa svåra känslor, så hade den inte haft samma terapeutiska potential för dig.